Vaknar för en halvtimme sedan med en underlig ro i kroppen.
Jag går som vanligt först av allt in på aftonbladet.se och inser precis när jag klickar på bokmärket, när hemsidan håller på att vecklas ut framför mig, varför jag känner sådan ro,
Ungarna är här.
16-åringen ligger intill mig i dubbel-utdragssoffan uppe på hallen. Hon som sover så tyst att man knappt vet att hon lever.
19-åringen ligger inne i mitt eget gamla flickrum, fast han med emfas hävdar att det spökar där.
21-åringen och E sover i gästrummet nere, tillsammans med hunden med mjuka lederna samt bebis i magen.
Det är ro för mig.
Det är inte att gå in på aftonbladets startetta och samtidigt inte veta var exakt kidsen är och riskera mötas av bilolyckor och nattliga fylletjafs på stan som urartat och allsköns jäkla skit som ständigt händer i det vi kallar livet.
Just nu, i denna stund nådens år 2013, vet jag var de är och att de mår bra.
Just nu är jag kolugn – eller hästlugn, det är egalt.
Men 24 september 1991 satte jag mig själv i en sits jag aldrig någonsin kommer att kunna ta mig ur; mamma-oro-sitsen.
Den finns där för alltid.
