Förut, när jag var sambo med Tuppen, så var det jätteviktigt för mig att alla barn, inklusive styvbarn, var med på alla släktmiddagar. Vi var ju ”en familj som bor under ett tak”, gudbevars.
Visserligen var vi aldrig en familj som bodde under ett tak, utan två familjer, men det var strunt detsamma; oavsett om det var hans eller min släkt som hade någon tillställning av något slag, så skulle alla barnen med. Jag var även jättenoga med det även innan vi blev sambo, för ”hur skulle vi annars kunna bli en familj när vi bor ihop?”.
Som om det spelade någon roll hur många middagar vi släpade med barnen på. Det var inte det som var avgörande för om vi blev en familj eller inte.
Idag är det skit samma.
Det är nog till och med så att jag inte ens vill att mina barn ska med på Konsultens släkts föreställningar och jag har inte ens tänkt tanken att hans barn ska med på min släkts. Och det spelar absolut ingen roll att vi inte bor ihop. Det har inget med det att göra. Det är jag och Konsulten som är ihop med varandra, inte våra barn som är ihop med varandra eller med förälderns partner. Däremot ser jag gärna att Konsulten är med på min släkts evenemang men det är bara för att jag vill det, inte för att vi är ett par eller nåt sådant. Och ärligt, jag bryr mig katten om ifall han vill att jag ska vara med på hans släkts middagar. De kan jag vara utan.
