— I mitt hushålls mathållning ingår ungefär åtta, tio kilo fisk under den tiden sjön är istäckt. Den mängden brukar jag ta innan jag sätter punkt.
— Äter du så mycket gädda?
— Jajamän! Har du inte fattat det än? Dyker du upp hemma hos mig, blir du bjuden på gädda! Jag har en kompis, som är ännu mera förtjust i dem och han brukar då och då fråga om jag har några över. Fast i fjol kom jag på att han skulle få vara med och ta dem själv. Det tyckte han också!
— Visst, själv är bästa dräng, som du sa!
— Han hade aldrig hållit i ett kastspö, än mindre fiskat med ett.
— Då kan det bli litet värre, förstås.
— Min dotters lätthanterliga utrustning tänkte jag skulle få bli hans vapen i kampen. Efter några kast från bryggan hade han fått in tekniken så väl att han i de flesta försöken fick ut draget tillräckligt långt. Det fick duga.
— Han fick skatbon på rullen, va? Sten såg ut att förvänta sig misslyckanden från min vän men han blev dragen vid näsan.
— Icke! Den rullen är en gammal klenod med en egen historia. En gediget konstruerad inkapslad modell med tryckknapp. Jag drog upp rullen ur sjön för över trettio år sen och den har tjänat mig och mina barn väl sedan dess. Det blir inga skatbon i en sån men under oturliga omständigheter kan linan ibland råka fastna i underliggande linlager. Fast för John hände det aldrig.
— Drog du upp den ur sjön? Gick den verkligen att använda?
— Ja. Jag befann mig på ett av mina favoritgrund och fiskade abborre. Fick bottennapp. Lyckades till slut få tillbaka spinnaren. Med den följde en lina. Började dra i den och fick upp ett komplett kastspö. Själva spöet var inte mycket att hurra för men rullen kostade etthundrafemtio spänn när den var ny. Behövde bara byta ett par anfrätta delar för några få tior, sen var den helt kurant och har så förblivit. Rullar av den kvaliteten är idag för dyra att massproducera i Sverige.
— Hur hade den hamnat i vattnet, tror du?
— Någon hade väl fått bottennapp. Ställt sig i båtens akter och vevat och slitit så mycket tygen höll. Gör man så, spänns inte bara linan utan även ankarkättingen lyfts och sträcks ut maximalt. Nu gick det antagligen inte att rycka loss betet, alltså måste han ro dit och försöka från andra hållet för att förhoppningsvis få kroken att släppa. Så han lade väl ned spöet och vände sig om för att kliva föröver och dra upp blyplätten. Då sjönk kättingen igen och båten drogs framåt av dess tyngd. Gissar att spöet låg med låst lina längst bak på aktertoften. Det kunde i så fall inte följa med i båtens rörelse. Så det klev väl över bord helt enkelt. Inte tror jag han hade kastat det i sjön av fri vilja!
— Kanske inte. Det hade onekligen varit att offra väl mycket på fiskeriets altare. Jag undrar vad han sa, när han hörde plasket och fick se att båten var tom?
— Ska vi inte upprepa om vi vill komma till himlen! Har själv varit nära att göra samma groda!
Sten log. — Jag minns en påsk uppe på Råstojaure. Vi pimplade röding. Det var härligt väder men fiskarna ville inte vara med och leka med oss. Det var knappt att vi såg en fena i hålen. Ulla-Britt låg och kikmetade på ett renskinn och somnade till i vårvärmen. Hon vaknade när spöet rycktes ur handen och försvann ned i hålet. Hän över sandåsarna rullade hennes eder, vilkas kraft kunde fått haven att sina och bergen att smälta!
— Hon hade humör din hustru, hör jag!
— Njaa, egentligen inte. Men hon hade lärt sig att säga ifrån och då skrädde hon inte orden.
— Det kunde nog behövas i skolan.