Mellan två arbetsrelaterade missions pep jag in på Toyotas jobb och överraskade honom mitt i maten. Han satt där, ensam, med en uppmicrad falukorv, lite torra makaroner utan ens lite ketchup och till det bara vanligt kranvatten. Han blev i alla fall jätteglad över att se mig och gav mig en sån där härligt varm och go toyotakram – en sån som bara han kan ge.
- Det är eländigt nu, Madam, sa han med en djup suck och började berätta.
Det var trist och tråkigt att vara ensam. Inga kompisar. Inga krogbesök. Ingen att ringa när han vaknade mitt i natten. Vuxna sonen hade blivit av med både jobb och sambo så han hade flyttat hem igen. Sonens hund hade ställt sina 30 kg på den öppna diskmaskinsluckan så Toyota blev tvungen att köpa ny diskmaskin. Som kronan på verket hade han fått en sådan hemsk ångest att han två gånger inom loppet av några dagar fått åka ambulans eftersom han trott att han fått hjärtattacker. Nu hade han ”bara” biverkningar av ångestmedicinen och ett konstaterat superfriskt hjärta.
Under tiden som jag pratade med honom och lyssnade till vad han berättade så tittade jag på honom. Vad i all sin dar hade jag sett hos honom? Det är ju inte direkt så att det är ”trångt i stallet” hos honom. Däremot vet jag ju att han har trångt i byxorna på grund av sin synnerligen välväxta nivetvad. Jag kom fram till att det var den som lockat och förfört mig. Det och saknaden efter herr T. Han mådde bra av att träffa mig och jag fann mig själv trivas i hans sällskap.
Efter ett förnyat löfte om att gå ut och dansa någon gång for vidare.
Den här är till dig, Toyota.
