Ååååh, vad skööönt det är att ha så stora barn att dom fixar mornarna nästan själva, håller koll på klockan och piper iväg själva, i tid, på morgonen, tänker jag när jag står i duschen och låter duschens strålar smeka min lekamen…Eftersom en ”Huvudvärks-period” startade igår, är det extra skönt att duscha hett, och låta vattnet mjuka upp stela och värkande nackmuskler (eller vad det är som sitter där och gör ont!).
Efter duschen sätter jag mej i soffan, slänger en blick på klockan – ”08.00″ – och konstaterar att Minstings kängor står kvar i hallen. När börjar han idag, tro? tänker jag och går till hans rum.
Han sitter vid datorn. Suprise?!?
Not.
Jag: ”När börjar du idag?”
Minsting: *mummel*
Jag: ”Va?!? Jag hör inte!”
M: *mummel*
J: ”JAG HÖR INTE! DU MUMLAR!!”
M: ”…vet´nte…”
J: ”VET DU INTE när du börjar?! Näe, du har ju bara gått i 7:an i 7 månader, så det är klart…det måste vara svårt…!” fräser jag irriterat.
M: *mummel*
J: ”Men klockan är 8.00! HUR tänker du ta dej till skolan??”
M: *mummel*
J: ”VA!?!”
Jag håller på att krypa ur skinnet av stress! Jag står inlindad i handduk och med blött hår – så OFÄRDIG så det är inte klokt! – och jag tänker att Minsting har bestämt sej för att Stanna Hemma. Detta gör mej Gaaaalen!
M: ”Jg kn nte”
Jag tyder detta otydliga uttalande till: ”Jag kan inte” och blir ÄNNU MER stressad och irriterad.
J: ”Fåna dej inte! Vaddå – KAN INTE?!?”
M:*mummel*
Alltså: Så här håller vi på fram och tillbaka en lååång stund! Och jag får tre hjärnblödningar och två hjärtstopp under tiden! Iallafall mentala/psykiska. Samt fyra utbränningssyndrom….typ.
Till slut har jag tagit reda på när bussen går, fixat ett SL-kort och puttat iväg Minsting ut genom dörren.
”Slow-motion-Minsting”.
Varför blir dom så ”mumliga” och så ”slow-motioniga” när dom är i tonåren??
Jag pustar ut.
Klär på mej, sminkar mej och klär sen på mej för att gå ut med hundarna.
”Jag måste nog se om Minsting kommit iväg”, tänker jag sen, och går med hundarna till busshållplatsen.
Där står…..Minsting!
Bakom busskuren. Och sparkar i snön.
HerreGuuuud! tänker jag.
Fortsättning följer i nästa blogginlägg.
