Alltså, jag och den äldre kvinna som delade rum på Sankt Görans sjukhus, där jag hamnade i söndags efter att ha ringt Sjukvårdsupplysningen. Inte som jag hade tänkt mig, precis – men bra att jag nu faktiskt är noga genomsökt och snart nästan som en nyutsprungen ros. 
Hade någon förut sagt att jag skulle ligga och sova i en sal med två främmande karlar och en kvinna, så hade jag inte trott dem. Men alla var minst 65 och de flesta var över 75 på avdelningen. Och så lilla jag då… Man får förresten verkligen många tankar när man blir inlagd, men de tar jag en annan gång.
Jag var där i två dygn knappt och vilken fantastisk personal! Supereffektiva, snälla, empatiska och förklarade så bra. En läkare var tyvärr aningen dryg, medan en annan var världens mest lugna och empatiska doktor som jag har mött! Fantastiskt och jag är impad av den svenska vården, för allt flöt på och deras rutiner verkar vara så genomtänkta.
Bara 5 minuter fick jag vänta på akuten, sen var jag omhändertagen hela tiden. De kollade bl a mitt hjärta mycket noga. Än åkte jag dit, än hit… Ultraljud, EKG, blodprov, blodtryck och massa annat och så om igen, samtidigt som jag hela tiden var kopplad till en apparat via elektroder som satt på olika ställen på min kropp. Har därför en massa runda klistermärken överallt, som inte gått bort i badet… 
Fler prover väntar, men nu är jag hemma och hjärtat verkar det inte vara något fel på! Skönt. Har fortfarande en jobbig huvudvärk och sus i huvudet, efter att jag svimmade och ramlade, men även skallen är röntgad, så det ska inte vara någon fara med det heller.
Nä, nu orkar jag inte skriva mer just nu. Återkommer.
Postat i:AftonbladetBlogg, Hälsa, Livet, Stockholm, Sverige, Tankar
