Jag slår mej ner vid ett bord på Åhlens restaurang i en mellanstor, svensk stad. Dagens lunch skall avnjutas innan siestan på hotellrummet inför föreläsningen senare samma kväll.
Jag bläddrar i en skvallertidning. Vid bordet bredvid mig sitter två kvinnor. De har ätit färdigt. Den ena kvinnan ställer undan bägges brickor. Hon hämtar kaffe. Den andra sitter bara still och jag, utan att tänka, kategoriserar in dem som "pigg" och "slö/bortskämd". De två kvinnorna intresserar mig och jag tänker att hon som springer runt och fixar är mamma till hon som bara sitter och väntar på att få allt serverat. Nu låtsas jag läsa, men egentligen tjuvlyssnar jag på deras samtal (jag vet, usch och fy på mig).
"Mamman" säger ungefär; men du måste se till att ordna upp det och anstränga dig.
"Dottern" svarar ungefär; ja, men jag har försökt, men det är som om jag inte har någon energi.
"Mamman" fortsätter förmana (hon sitter med ryggen åt så jag hör inte riktigt vad hon säger, men att hon är missnöjd, det kan jag höra och jag får nog erkänna att jag håller med henne där jag sitter vid mitt bord och tjuvlyssnar).
"Dottern" säger ungefär; men jag försöker gå på föreläsningarna, men det är som om det är myror i benen, jag kan inte sitta still. Och fortsätter efter ännu en förmaning av "mamman"; jag lär mig saker, men så trillar allt ur minnet sedan, jag vill, men det går inte och jag vet jag är lat och långsam.
Under samtalets gång går det upp för mig att den här kvinnan som bara sitter och som jag uppfattat som "slö och lat" vid första anblicken inte alls är det. Hon har förmodligen liknande svårigheter som dem min dotter har. De sakerna (några fler som jag inte tar upp här) är som tagna ur min bok "Är jag normal, mamma?" som beskriver en tjej med add.
Jag tvekar en kort stund, men så ställer jag mig upp, går fram till "dottern" (som visade sig vara lillasyster till den andra kvinnan). Jag börjar med att ursäkta mig och säger att jag tjuvlyssnat. Men sedan säger jag;
- Du är inte lat, det du beskriver av svårigheter kan ha att göra med att du har lite samma svårigheter som min dotter har, (hennes syster skruvar lite på sig och säger att hon ibland kan bli lite väl arg och kritisk på sin syster) och jag skall föreläsa om det ikväll. Ni är hjärtligt välkomna bägge två att dyka upp.
Senare på kvällen har nästan alla åhörare kommit, jag skall precis börja föreläsningen och tänker att det att ta sig ut till lokalen och lyssna det är nog för jobbigt för kvinnan. Men då smyger kvinnan från Åhlens restaurang in. Hon slår sig försiktigt ner på en stol och lyssnar sedan med vidöppna ögon igenom hela föreläsningen. Efter tre timmar, klockan nio, är föreläsningen slut. Kvinnan kommer fram till mig, vill tacka.
- Du talade mycket om mig, jag kände igen mig i mycket av det du sa.
Och jag tänker, den här historien måste jag berätta för människor. Vi dömer andra, vi dömer människor som är annorlunda, som vi upplever som stökiga, bråkiga, slöa, sega, långsamma, ointresserade och så är det de människorna som får kämpa mest. Det är orättvist, det måste vi prata mer om. Kvinnan hade mest fått hugg och slag, men kanske att hon fick en liten stöt i rätt riktning. Kanske kan jag hjälpa andra? Därför startade jag min blogg
