Jag lät Sten få sucka vid tanken på sin avlidna hustru och fortsatt min berättelse.
— Tvärs över sjön rodde jag med John. Där finns det en något hundratal meter lång sträcka, dit de grövre gäddorna gärna söker sig tiden innan isläggningen. Ibland kan det vara som att fiska i ett akvarium längs den vasskanten, så tätt står de! Med en snabb blick försökte jag se, om Sten åter var beredd lyssna till min berättelse. — Jag hade mitt spö med som reserv men hade inte tänkt använda det. Det skulle vara Johns dag och han borde då få slippa min konkurrens. Hur roligt hade det blivit för honom, om jag snott alla gäddorna innan han ens hunnit lära sig kasta? Avsikten var att bara bistå honom med råd och dåd. Avslutningen kunde jag hålla för mig själv senare.
— Så du tänkte vara någon slags fiskeguide åt honom?
— Nånting ditåt, ja! När vi kommit fram, lade jag ekan i läge och visade åt vilket håll han skulle sikta. Det blev ett riktigt bra kast. Han hade kanske vevat in en fem meter när han fick hugg. Det var ingen vanlig smågädda precis. Hon hade egna idéer om hur det vi höll på med skulle gå till. Men John gav sig inte. Vevade och vevade och hade väl försökt få fisken ända in i rullen, om jag inte stoppat honom. Men gäddan fångades in i håven, kom i båten och drog ner vågen till femkilosstrecket. Du anar inte vilken lycka! John är ursprungligen från Uganda och mörk som Afrikas natt. Men då var han ansikte ett enda bländande solsken. Tror aldrig jag sett en så glad människa i varje fall inte i min båt! Vi skrattade och pratade i närmare tio minuter om hans fångst och hur alla inblandade ovan eller under vattnet hade betett sig under kampens gång. Fanns ytterligare en båt på sjön. De måste ha trott vi var på fyllan så som vi tjoade.
— Får jag komma och fiska också? Du behöver inte bjuda mig på mat! Sten anlade en barnsligt oskyldig och förväntansfullt bedjande min, samtidigt som han förde kåsan mot läpparna.
— Gädda på fluga menar du? Ingen har prövat det hos oss än, vad jag vet. Någon ska väl vara den förste.
— Jag har inte gjort något direkt helhjärtat försök heller men ett par bestar har bitit i mina flugor genom åren, så helt ovan är jag inte. Den största drog jag upp ur Kaitumälven för många somrar sen. Men jag har tappat några större. Det kan gå riktiga krokodiler i en del fjällsjöar.
— Sätt på en gäddtafs och kom hem till mig, så ska vi försöka i höst. Säg till när du har lust. Du fiskar fluga och jag tar storgäddorna på mitt favoritdrag under tiden. Det blir nog så det räcker till mat åt dig också. Men jag vill inte göra slut på beståndet. Gäddorna har sin naturliga plats i ekologin!
— Jo då, men det svider att se en gädda knipa den öring som lika gärna jag kunde ha fått.
— Öringar och harrar brukar vara störst i sådana vatten, där gäddorna håller efter dem.
— I och för sig men det kan räcka med någon enstaka gädda som plockar bort de sjuka fiskarna, så kan vi flugfiskare ta hand om gallringen bland de mera välväxta exemplaren.
— Det är nog mest romantiska drömmar bakom ett sånt resonemang.
— Hur då menar du?
— Gäddorna tar bara de fiskar, de kommer åt. På så vis är det de mest vaksamma gynnarna som klarar sig. Dem kommer inte du åt heller. Det är gäddmaten du käkar.
— Det gör jag gärna men gäddor på tallriken har jag invändningar emot.
— Du är ju rospigg med rötter i skärgården. Hur gör du till exempel med julgäddan?
Sten log. — Den förvandlas till en fin havsöring varje gång den landar på julbordet.
— På så sätt. Jag vet inte hur John tillreder sina gäddor men jag förklarade för honom att på hösten hade jag en gräns för mitt fiske. Om fisken var över fyra kilo kunde man tänka sig att ta den, annars skulle de som inte blödde sättas tillbaka och när matkvoten var överskriden, var det dags att åka hem.
— Varför just fyra kilo?
— Smågäddor äter proportionerligt sett fler mörtar än större. Det är för mycket mört och björkna i sjön och löjan och braxen har blivit tillbakapressade till antal och storlek. Gäddan är den enda art som växer till anständiga vikter men de stora ger sig på såväl sina mindre artfränder som storabborrarna.
— Hur stora kan gäddorna bli då?
— Mina allra största var en utlekt och slakbukad vårgädda som vägde runt elva och ett halvt på badrumsvågen. Nummer två vägde lika mycket men togs fullmatad på hösten. Jag kan tänka mig att det finns enstaka monster med vikt upp mot femton kilo om sjön inte drabbas av syrebrist alltför ofta.
— Vad skulle du göra om du fick en sån? Behöll du den? Du kanske rent av skulle satsa en slant på att göra en uppstoppad trofé av en sån gigant?
— Nej du! Tror inte det, nej! Jag har sett hur makabert fula och vanhedrade uppstoppade och nerdammade troféfiskar kan te sig. De som haft förmågan att klara livhanken så länge att de passerat tiokilosstrecket, kan gott få chansen att fortsätta sprida sina anlag vidare även om en sån bjässes avelspotential börjar avta med ålderns rätt. Fiskar i vikterna runt fem kilo passar mig bättre.
— De är inte så illa, de heller! Verkar vara en sjö med gott om småfisk, eftersom så många av gäddorna växer till sig så pass. Når även abborrarna motsvarande format?
— Nej, knappast! De har kanske en högsta vikt på ett och ett halvt kilo men vanligen ligger de runt tre hekto eller mindre. En braxen över kilot tror jag inte du hittar, fast å andra sidan sutarna når över två men de är inte så talrika de heller.
— Hur är det med gösen då?
— Den har dött ut. De hittar inga lämpliga lekplatser längre. Sjön har fått ta emot en hel del läckande näring från alla över jord och skog utspridda gödningsämnen och är på väg att växa igen, så källsjö den är! Hårdbottnarna täcks mer och mer av dy. Laken och kräftorna verkar också ha gett upp och för ålarna finns inte längre någon vandringsväg upp.