Jag vet inte hur jag står ut!
Det är NÄSTAN så att jag beundrar mej själv, för att jag orkar! Men å andra sidan: Vad har jag för val?
Jag kan vara huvudvärksfri i ett par, tre veckor…max! Och då fullkomligt GLÖMMER jag min huvudvärk. Jag vill inte prata om den, inte gå på undersökningar, inte besöka läkare, inte få tips av andra hur ”den och den” blev av med SIN huvudvärk (jag har faktiskt prövat ALLT!!!), inte få frågan OM jag har huvudvärk, eller när jag hade den sist – JAG VILL HELT ENKELT INTE LÅTA MIN HUVUDVÄRK TA NÅGON TID NÄR DEN INTE ÄR AKTUELL s a s.
Den tar ju så mycket av min tid ändå!
Det bara ÄR så!
Det är t o m svårt att prata om huvudvärken med en läkare när den inte är där. För då har jag GLÖMT den, och jag vill inte prata om den! För varje gång TROR jag (och det är väl det som kallas att vara Optimist!?! – vilket jag är!) att Denna Attack är den Absolut Sista Gången!!!
Hittills har det inte stämt, men en vacker dag så….
…eller den dagen jorden slutar snurra. Typ.
Den här gången har huvudvärken – eller MIGRÄNen – hållit i sej i en vecka…men den brukar vara i max 14 dagar i sträck, vad jag minns…och snittet ligger nog på 10 dagar på ett ungefär.
Varje morgon vaknar jag och tror att det är över. Som den optimist jag är, och sen faller jag 7 våningar ner när jag känner att ”näe, fanimej den är kvar!”….
Jag blir trött, orkeslös, vill helst bara sova/vila (för sova är svårt när man har riktigt ont!). Varje ”movement” gör superont! Att röra sej snabbt går inte, för det är som om hjärnan blir kvar på det förra stället och att den rivs ut och sedan tjongar tillbaka med världens smäll när man stoppat rörelsen.
Illamåendet kommer och går. Det har hänt att jag har kräkts, men det hör inte till vanligheten. Ibland vet jag inte om det är magsjuka eller migrän…och ofta HOPPAS jag att det är magsjuka, för då går det ju över!!
Jag har prövat allehanda mediciner, men den enda som fortfarande hjälper något är nässprayen Zomig nasal. Men min läkare blir orolig när jag tar för mycket (vilket jag måste när jag har migrän i 10 dagar! Man får bara ta denna medicin vid två tillfällen/anfall!)…och jag blir orolig av att hon blir orolig….
Dessutom är det en del biverkningar, men dom kan jag ta – bara jag slipper värken!
Akupunktur – - check! Hjälpte ett tag.
Massage — check! Hjälper för stunden. Och är väldigt skönt!
Epilepsimedicin — check! Fick superbiverkningar som var värre än migränen!
Hjärtmedicin — check! Ingen skillnad.
Sjukgymnastik — check! Ingen skillnad.
Dansa! – check! Ingen skillnad.
Springa — check! Ingen skillnad.
Prova olika sätt att äta, eller inte äta — check! Ingen skillnad. Jo, ibland har jag fått migrän av att kroppen saknar vissa födoämnen…
Äta kalk (D-vitaminer, B12-vitaminer, och alla andra bokstäver osv) — check! Ingen skillnad.
Jag blir nästan arg när folk säger att dom har huvudvärk och undrar om jag tror att dom kan ta ”en halv Alvedon” eller ”en halv TREO”…Meh! Fråga inte mej! Jag tar FYRA Alvedon om jag inte har något annat, och är desperat! Treo tål jag inte längre (får kramp i magen och huvudvärken blir bara värre!).
Jag LEVER MED MIN MIGRÄNHUVUDVÄRK. Vi går hand-i-hand genom livet – min migrän och jag…. 
That´s it!
Men när det värker och värker och värker och varje rörelse gör ONT, så kan jag inte göra något utöver mitt jobb. Jo, gå ut med hundarna. Med åren har jag lärt mej att sitta i samtal TROTS huvudvärken. Inte när det är supermigrän, för då är det omöjligt (!) men annars….För OM jag inte jobbar, fast det gör ont, skulle jag behöva vara sjukskriven på halvtid. Kroniskt.
Ofta kan jag ”stänga av” värken på så sätt att jag inte tänker på den – fokusera om – precis i samtalen, men sen kommer den (värken) och ÖVERFALLER mej efteråt…och det blir liksom : ”Javisstja! DEN!”.
Hemma behöver jag då VILA.
Ensamstående mamma med två hundar och fyra söner (två kvar hemma) går inte riktigt ihop med VILA. INGEN ANNAN sköter ju hemmet när jag inte gör det!
Vad händer då?
Hemmet rasar.
Orkar jag bry mej?
Nja, av och till känner jag mej som Världens Uruslaste Mamma, som inte kan ta hand om mitt hem.
Men det är väl smällar jag får ta. Och sönerna.
….fast det var inte det här jag skulle skriva om….
Det bara bidde så.
Och nu får det vara kvar.
För jag hade nog just nu behov av att säga att det är Superjättesynd om mej!
Ibland.
Just nu.
Men ”a girl got to do what a girl got to do”.
Så enkelt är det.
