Det var dags att lägga in en ny omgång ved. — John och jag tog upp vårt fiske igen och snart hade han en ny gädda i båten men den var bara runt två kilo. Jag tänkte att han skulle få hedern att säga att vi låter den gå tillbaka men inte. Skulle hem den också!
— Det är för svårt för en nybörjare att klara av att begränsa sig. Kan vara svårt nog för oss gamla uvar eller hur? Sten försökte än en gång få i sig något ur kåsan men rethostan hindrade honom.
— Jodå! Vet hur det är. Först är man så glad för att man lyckades få någon fisk alls, sen för att man kunde få så många, sen för att man kan få så stora och slutligen, när man kommit till åren och börjat bli blasé, gläds man över att man klarade att få en, trots att man gjorde det så svårt för sig. Det är då som fisket börjar närma sig konst, menar jag! Innan dess har det egentligen mest handlat om en gnutta tur och ett allt mera mästerligt hantverk för att hjälpa turen på väg.
— Så är det kanske. Jag har nog inte hunnit till slutstadiet än. Fast ibland gör man det svårt för sig ändå. Det gjorde jag i dag.
— Jag är inte heller gammal nog för att ha blivit trött och mätt på fiske, inte än men har däremot inget emot att det ibland blir besvärligare och ställer högre krav på min skicklighet och fantasi. Det är som sagt alla prövningarna som gör tillvaron intressant. Vill jag ha ett enkelt fiske kan jag ju ställa mig i hamnen för att kasta efter strömming på senvåren och när jag ledsnat på att fylla hinken med silver, kan jag ge mig i kast med uppgiften att få tag på en havsöring vid Singöbron. Sundet räknas som ett av de allra bästa ställena i skärgården. Det kan gå år mellan dagarna, då jag får hugg där! Sten mötte min blick med ett lätt förvånat uttryck. — John bestämde sig för att pröva ett kast längs vasskanten men hade utan att märka det börjat slarva i själva anläggningsmomentet. Han höll om spöhandtaget med bägge nävarna. Draget hängde i för lång löslina. När han svingade till med en kraft och explosivitet, som om han tänkte klyva en riktigt kvistig och seg björkbit med yxa, så hade den dinglande kroken oturligt fastnat i en av linringarna på toppdelen. Du skulle sett minen på grabben, när han stod med ett halvt spö i näven! Bad honom veva upp, så skulle allt åter bli frid och fröjd. Linan löpte ju fortfarande i spöringarna och draget kunde inte passera genom dem. Satte ihop spöet åt honom och han fortsatte lättad att kasta med högst varierad framgång. Ibland presterade han nya höjdrekord och fick akta sig när betet föll ner igen. Ibland dängde han det i vattnet med ett jätteplask knappt utanför båtkanten. En gång höll mitt spö på att följa med i utkastet, en annan min jacka.
— Var han livsfarlig att ha med, eller? Åter flinade Sten skadeglatt.
— Nej, men jag tror att han både frös och var ivrig, dessutom ovan. Det var därför han slarvade. Men gäddorna hade tålamod med honom och använde hans övningstid till att ordna kön efter principen kvinnor och barn först bland dem som väntade på att få hugga.
— Menar du att gäddorna stod på rad?
— Ja, nära på och längst fram bidade de minsta sin tid! När han äntligen fick till ett acceptabelt kast, satt nästa gädda på kroken. Den var på tre kilo och skulle också tas hem till familjen. Jag förklarade att nu hade han inte mindre än tio kilo gädda på sin fångstlista. Då blev man automatiskt uppflyttad i nästa klass och därmed blev kraven hårdare. För all framtid gällde gränsen på fyra kilo obönhörligt i Staven. Endast, om de blödde från gälarna eller var svårt sargade i svalget fick mindre fiskar dödas.
— Hur tog han det, då?
— Han skrattade åt att ha stigit i graderna. Den mannen är som ett enda skratt hela karlen trots allt han upplevt!
— Vad har han då varit med om för svåra otäckheter utöver dem att ha fiskat med dig? Sten gav mig ett brett gäddgrin, som kom skepparkransen på hakan att spreta.
— När han bodde hemma i Uganda, slutade befolkningen att äta av nilabborrarna, eftersom dessa livnärde sig på liken efter alla oskyldiga människor, som Idi Amins soldater mördat eller stympat för att sedan saklöst hiva kropparna i floderna, i avsikt att roa sig med att se hur de lemlästade offren drunknade. På den tiden flöt det flera döda än badande längs stränderna och dricksvattnet blev infekterat. Stanken ska vi inte tala om. Det var ett veritabelt folkmord som pågick men det hotade inte den rika världens intressen, så man gjorde inte så mycket för att stoppa det men abborrarna och krokodilerna höll sig mätta.
— Då förstår jag. Ja, han har säkert inte haft det så lätt i sina dar.
— Nej, men han är oftast munter ändå.