Han visste vad som väntade när han såg grannen och vännen sedan många år närma sig gården. Det var inget vänligt eftermiddagsbesök grannar emellan, bakom kom en grupp serbiska soldater och han glömde aldrig orden vännen uttalade.
”- Ni skall omedelbart lämna gården och bege er till Albanien, ni hör inte hemma här!”
Han väste tyst sitt svar och såg en glimt av skam i grannens ögon…
” - Ja, vi går. Men jag kommer tillbaka och då bör du inte vara kvar här i byn!”
De hade tur, trots att några av soldaterna kastade lystna blickar mot en av hans sonhustrur fick de lämna gården i fred, han visste att andra inte haft samma tur. Samma morgon hade han informerats av några av de män som gömde sig i skogen med sina jaktvapen, med de inväntade stöd från UCK-gerillan, att de serbiska soldaterna och milisen dödat arton unga män och pojkar i grannbyn, några kvinnor hade blivit bestialiskt våldtagna och två var döda.
Samtidigt som de påbörjade vandringen mot Albaniens gräns plundrades deras hem på allt av värde. Han hörde hur angriparna bråkade om vem som kunde ta vad…han bet ihop sin vrede och lade armen om sin hustru.
De vandrade tre dagar och två nätter innan de passerade det sista hotet, gränsposteringen innan Albaniens jord välkomnade dem. Tack vara dem tillsmugglade pengar från en kamrat i flykt kom de igenom och sjönk utmattade ner, de grät och oroade sig för sönerna. Barnen tog utmattade och storögda emot maten Röda Korset och de kinesiska hjälparbetarna bjöd dem. Under de fjorton månader de var kvar i Albanien fruktade Arbenit Shala för sina söner och hade svårt att uthärda, svärdöttrarnas och hustruns ångest. Han visste att sönerna anslutit sig till UCK, men inte om de fortfarande levde, om de var fångar…eller döda.
Han plågades även svårt av de syner han sett under flykten, hur en familj framför dem ena sekunden suttit ihop på traktorsläpet, för att i nästa stund slitas i småbitar av en granat. Trots hans i grunden fredliga sinne växte ett hat mot serberna i hans själ.
När han återkom till sin plundrade och delvis nedbrunna gård sensommaren 1999 höll han sitt löfte, ingen vet vad som hände hans serbiska granne.
Historien ovan är sann (bara namnet är påhittat) och jag har hört den många gånger, liksom många liknande, jag utlämnar alla våldsamma och vidriga detaljer. Den berättas med oro för att det kan hända igen, situationen på Balkan och i Kosovo är långt ifrån lugn, bland annat är oron stor runt Mitrovica. Personligen tror jag det kräver årtionden av arbete och närvaro från FN och EU innan vi kan tala om en varaktig fred. Kosovo firade fem år som självständig nation i går, men de har ett enormt arbete framför sig. Nationen förgiftas av korruption, klyftor mellan fattig och rik och framförallt av en i mina ögon bissar nationalism som på ingen nivå ligger den serbiska efter. Fundamentalistisk nationalism är bredvid religionen mänsklighetens största gissel och ett reellt hot mot freden. Jag personligen stöttar fullt ut Kosovos självständighet som nation, men freden…den vågar jag inte tro på än.
Kort historisk bakgrund:
”Efter den jugoslaviske ledaren Josip Broz Titos död 1980 ökade kosovoalbanernas krav på mer självständighet. 1981 förekom upplopp i Kosovo, som slogs ner av jugoslavisk militär.
Den serbiske politikern Slobodan Milosevic utnyttjade Kosovokonflikten för att öka sin popularitet bland väljarna. 1987 höll Milosevic ett tal på Trastfältet till stöd för upprörda lokala serber, som ansåg sig vara förtryckta av de kosovoalbanska myndigheterna. Milosevic krävde minskad autonomi för Kosovo och skydd för den serbiska minoritetens rättigheter. 1989 valdes Slobodan Milosevic till Serbiens president genom att lova att ”återupprätta serbernas betydelse”.
Samtidigt hade andelen serber i Kosovo minskat till runt tio procent, bland annat därför att albanerna födde fler barn än serberna och därför att många serber lämnade Kosovo. Bland serberna fanns nu en rädsla för att albanerna helt skulle komma att ta över Kosovo. 1990 antog Serbien en ny författning som gjorde att självstyret för Kosovo (och för Vojvodina) avskaffades. Kosovo kom istället att styras direkt från Belgrad, den serbiska huvudstaden.
Nu inleddes en kampanj för att göra Kosovo mer serbiskt: albanskspråkiga tidningar stängdes och all undervisning på albanska upphörde. Albaner på vissa positioner måste skriva under en lojalitetsförklaring till den serbiska regimen för att få behålla sina jobb.
Som svar på Milosevics politik valde albanerna 1992 Ibrahim Rugova, ledare för partiet LDK (Kosovos demokratiska förbund, Lidhja Demokratike e Kosovës) till ”president” och utsåg också ett ”parlament” (som dock befann sig utanför Kosovo). Rugova ville kämpa för albanernas sak med fredliga medel, och under hans ledning upprättade albanerna ett eget, ”parallellt” samhälle i Kosovo med egna skolor och kliniker, inhysta i privata hem.
Men när tiden gick och ingen verklig förändring kunde märkas började många, framför allt unga albaner, tappa tålamodet. Mot mitten av 1990-talet bildade albaner från Kosovo som bodde utomlands (främst i Schweiz och Tyskland) gerillarörelsen Kosovos befrielsearmé (Ushtrisë të çlirimtare të Kosovës, UCK). Målet var att med våld befria Kosovo och upprätta ett självständigt, albanskt Kosovo.
UCK fick snabbt nya anhängare bland albanerna i Kosovo och låg bakom en rad attentat mot serbiska myndighetspersoner i Kosovo och mot albaner som samarbetade med serberna. I takt med att UCK:s attacker blev fler, ökade också antalet serbiska soldater och poliser i Kosovo och många civila serber försågs med vapen.
Våren 1998 trappades konflikten upp, då serbisk polis och militär gick mycket brutalt fram bland albanerna för att komma åt UCK-gerillan och eventuella vapenförråd. Tiotusentals civila flydde upp i bergen eller tog sig över gränsen till grannländerna. Omvärlden lät införa ekonomiska sanktioner mot Serbien men försöken att få Milosevic och Rugova att nå ett avtal misslyckades.
Under sommaren 1998 utbröt krig i Kosovo.” (Källa här).
Läs även detta och mina ord här om ”homo homoni lupus”.
