Vill rekommendera filmen Rise of the Guardians, riktigt kul film för stora och små barn, om barn … men främst kanske om hoppfull tillit kontra rädsla.
Jag är barnsligt förtjust i denna typ av filmer och Rise of the Guardians ger jag ett högt betyg, fyra av fem möjliga ”varghjärtan”…se den!
Filmen handlar bland annat om rädsla. Rädsla är ett välkänt begrepp och alla har vi någonting vi fruktar, barn som vuxna. En del är rädda för den stora stygga röda staten som tar deras pengar, det som kallas skatt…därför vill en del ha så liten skatt som möjligt, helst ingen alls eller en orättvis platt skatt, det centerpartiet benämner mindre branta skattekurvor. De tror avgifter och privata försäkringar är bättre, ty då kan de som ha råd klara sig bra, övriga räknas inte… mer än en gång vart fjärde år.
En annan form av rädsla är också politiskt gångbar, rädslan att hamna utanför. En del politiker använder detta utanförskap som en piska för att vi skall jobba mer och med vad som helst, utan tanke på vare sig individ eller långsiktig konsekvens. Iden om att ”hungriga vargar jagar bäst” tycks vara bärande och är vargen för hungrig, ja då sövs den och flyttas. Det finns en borgerlig samsyn på varg, de skall vara snälla och lydiga vegetarianer …samma grundsyn som man har på det tärande folket, de arbetslösa, sjuka, gamla och den värsta sorten, de fattiga, som uppbär försörjningsstöd (socialbidrag). Hur var det de sade, Alliansens guardians/väktare av rättfärdighet?, jo…”den som är fattig och arbetslös, den är bara lat. Sitter hemma och spelar tv-spel”.
Stigmatiseringen skapar rädsla, det vet de blå herrarna och damerna och folket lär sig snart stå med mössan i hand, äta antidepressiva piller och snällt ta emot det de får, de smulor som trillar ner från de ”snällastes” tillväxt-bord. …och de ”snälla” är medvetna om att bara de fattiga är för få för att bli en reell maktfaktor så kan man fortsätta sopa ner smulorna från borden…människor måste ju hållas i fruktan för utanförskapets konsekvenser.
Sven Otto Littorin, Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf och den borgerliga alliansregeringen trodde kanske (är de så korkade?) att jobben/låglönejobben skulle komma bara de fick sänka skatten, men så blev det inte – vilket många insåg direkt – utan utanförskapet och klyftorna ökar, exakt så som de ville.
Jag roade mig en stund under filmen med att ge huvudrollskaraktärerna svenska politikers namn, jag tänker inte svara på vem som blev vem, men jag kan nämna att karaktären jag mest tyckte liknade Annie Lööf i en scen somnar i Påskharens famn.
Ha en bra dag!
