Igår när jag kom hem till Konsulten ville jag bara släppa ner mina grejor på golvet och gråta. Nu hade min handväska och lilla övernattningsväskan med ett ombyte inte fått plats på golvet för där var det fullt.
Överfullt.
Var jag än tittade så var det kläder, skor, sportutrustningar, sopor, kartonger, lådor, ännu mer skor, kläder och sportutrustningar, skolböcker, andra böcker, tidningar och post och fan vet mer vad det var. Det låg i drivor med en smal gång mellan allt.
Jag blev så himlens ledsen för Konsultens skull. Jag vet att han förrgår, sent på kvällen efter att han kommit hem från ett flera dagar långt läger, plockade undan och städade. Det hade varit fint i de rum som han säger att det ska vara fint i; hall, kök och vardagsrum. Barnens rum får se ut som de gör (och det gör de, vill jag lova!) men resten ska vara snyggt och undanplockat. Är det för mycket begärt? Absolut inte.
Jag lider verkligen med Konsulten. Han är en otroligt fin människa, snäll, hjälpsam. Han ger så otroligt mycket till sina barn och till andra barn och vuxna inom föreningslivet. Det går absolut ingen nöd på hans barn, varken ementionellt eller materiellt. Men vad ger de honom? Inte ett förbannat skit. De bara kräver och kräver. De inom föreningslivet har åtminstone vett att (oftast) tacka honom för all tid som han lägger ner men jag tror inte de är medvetna om den verkliga insatsen som han gör.
När Konsulten kom hem så pratade vi väldigt länge om vad han kan och ska göra för att åtminstone få hans vuxna dotter att ta sitt ansvar. Det är dessutom snart ett år sedan de flyttade till den här lägenheten och han har fortfarande inte kommit i ordning. Det är kartonger och saker överallt som ska sorteras för att sedan packas om eller kastas. Han har inte hunnit med att göra det ens eftersom han hela tiden istället tvingas städa eftersom inte barnen tar sitt ansvar.
Jag höll om honom och jag kände hur han svalde och svalde. Om ändå åtminstone hans barn fattade vad han kämpar och sliter för deras skull!
