Att ha svårigheter som går under namnet add, innebär väldigt ofta att man får en sen diagnos. Det här mejlet kom från en förälder som varit och lyssnat på min föreläsning en kväll. Jag klipper in en del av mejlet som väldigt väl beskriver hur det kan se ut efter att man får en diagnos sent i livet och lämnar resten av mejlet i min mejlbox. Det, att man som vuxen får en diagnos, efter att ens barn utretts och hittats är, enligt de mejl jag får till min mejlbox inte särskilt ovanligt, särskilt bland kvinnor.
"Jag har en dotter som blev diagnosticerad ADD i sena tonåren med konsekvensen att det därmed blev mycket som hann ikapp henne. Det ledde till att hon gick in i väggen och blev sjukskriven en längre tid. Naturligtvis var det en tung period för oss alla och vi dammsög på nätet och bokhandel för att lära oss om ADD och ADHD. När vi gjorde detta så blev det naturligtvis uppenbart att det var en ärvd profil - från mig. Då började ytterligare en resa - att få hjälp som vuxen med ADHD. Det var ingen enkel resa med, som jag uppfattar det, begränsad kompetens inom vuxenpsyk. Nu har jag funnit en lösning och det är många saker som har fallit på plats. Både för mig och min dotter. Detta är en resa som har tagit flera år men nu har vi funnit ett sätt att förhålla oss till detta och jobbar på att försöka fokusera på de styrkor som vi har. Jag kan i och för sig önska att min dotter skulle fokusera mer på sin styrka som är form, färg, foto e t c men hon har inte funnit sin grej där ännu. Hon var aktiv för ett par år sedan med foto och hade en fotoblogg som var väldigt populär - men som det är med dessa profiler, uthålligheten är inte så stor. Men hon tar fantastiska bilder - när hon är motiverad."