Jag försöker att inte bry mig. Jag får ständigt rådet att sluta lägga mig i för att undvika onödiga konflikter som kan bli infekterade.
Alla som ger mig de tipsen är själva föräldrar. Jag gissar på att det är någon form av försvarsmeknaism, ett ”jag skulle personligen gå i taket om jag hade någon som lade sig i mitt föräldrarskap.”
Ett av problemen med dagens föräldrar kanske är just det: de kan inte ta kritik särskilt bra. Jag har så länge jag själv varit vuxen insett att en förälders roll är att förhindra att barnen (må de vara på gränsen till vuxna) ta dumdristiga beslut. Få dem att överleva till vuxen ålder samt ge dem vertyg till att klara av livet själva så småningom.
Ett exempel kunde ju vara att 17 åringen tar beslutet att de vill bojkotta alla lågpriskedjor av etiska och moraliska skäl. Det låter ju fint och bra, men det innebär i praktiken att föräldrarna måste köpa dyra ekologiska märkeskläder och helt plötsligt är 17 åringen inte bara dyr i drift som de flesta i den åldern, utan fullkomligt svindyr.
Idag låter de flesta vuxna sina barn göra det, en ytterligare aspekt på det här med relativ fattigdom. Vi måste kanske prata om det. Det som är jobbigt. Att barnen idag är utanför om det inte sticker ut, om de inte syns och märks. Det viktiga i att barnen ibland inte får helt som de vill bara för att de vill det. Att ta stora etiska och moraliska beslut är skitenkelt, de svåra är att leva med det.
Jag minns en artikel i någon kvällstidning en gång i tiden om kändisar som var föredömen för de levde så miljövänligt. Ett av de tyngre argumenten var att de inte hade bil eller ens körkort. Man är inte miljövän för att man inte har körkort. För, visade det sig de där kändisarna bodde i innerstan och åkte nästan bara taxi.
Det är lätt att säga att det är onödigt att ha körkort om man bor i storstaden, åker taxi jämt eller ringer pappa så fort det är något.
Jag säger till äldste sonen att det är mycket FÅ, om någon, student som inte jobbar över huvudtaget och ändå kan vägra köpa biligt H&M skit och köpa padda och ny mobiltelefon och äta hämtmat 2-3 ggr i veckan.
Man kan inte som 22 åring säga att man vägrar köpa annat än märkeskläder när man inte vill jobba och heller inte gör det.
Livet är ett ständigt debit och kredit, har man bara kostnader så måste det förr eller senare slå tillbaka mot en.
Men jag vet att min röst väger lätt. Att jag ibland börjar surra om sånt jag egentligen inte får surra om. En märklig attityd i sig. Att jag skulle förminskas till något liveget för att tonåringarna/de unga vuxna ska bestämma.
Minsta är dutig emellanåt. Minsta och hennes syskon har en grundläggande värdering som är både fin och bra, det är liksom inte det det handlar om.
Tonåringar, i synnerhet flickor, har en massa nycker. Det är rent av biologiskt att de ska sluta äta smör eller bli veganer eller aldrig bära rött eller ja the sky is the limit. Jag gissar på att det är så man söker sin identitet. En tillhörighet.
Men man måste kontrollera det.
Jag sa då vi fixade till minstas rum att det kommer inte på frågan att hon får en fondvägg med grafitti á 3-4000kronor för att sen ha den övermålad inom ett år (eftersom att man ändrar sin smak som en annan byter trosor i den åldern) Vi får hitta andra alternativ.
Vi målade bara väggarna och köpte sen en jättestor tavla, en skyline, som täcker nästan hela väggen. Lätt att plocka ner när hon är 18 år och vill ha något helt annat.
Men tilltalsnamn ska hon få byta…I do not get it!
Märkeskläder får man köpa då man tjänar egna pengar. Det borde vara självklart.
Men det är inte så.
Jag
