Jag har stora funderingar på att rensa upp i min bekantskap. Jag vill bara inte göra det i ett allt för upprört state of mind. Det ska vara ett nyktert beslut.
Det finns så många som man trodde var ens vänner. Men så är det ju inte. För många år sedan kom jag fram till det. ”Sandra” var inte min vän som jag såå länge trott, jag hade sett henne som det så länge och när jag började tänka på hur hon bett sig så kände jag bara att hon fick vara där, men aldrig mer skulle jag betrakta henne som vän. Det var en befrielse.
Jag har en del i min bekantskap som bor långt ifrån mig. Jag har gjort så mycket för att hälsa på dem. Jag har flexat in arbetstid för att kunna ta långlunch med dem och jag har betalat dyra biljetter för att hälsa på dem. Något jag uppfattat som något de verkligen ville.
De hälsar aldrig på mig. ALDRIG, flera av de har aldrig sett hur jag bor. Då menar jag inte nu i huset, inte i förra lägenheten eller den före den eller den före den.
Då var jag singel och emellanåt miserabel. Då ville de såklart att jag skulle komma och se deras lilla tomtebolycka. ”Titta vad jag har!” och lite klappa på huvudet medans de säger ”du får nog det någon gång du med..”
Jag vill inte ha det längre. Jag behöver inte vänner som inte ens beter sig som kompisar. Det KAN inte bara handla om dem och deras issues. För det ska jag säga sanna mina ord, det finns inget jag inte hört…
Frågan är om det räcker för mig att bara degradera dem i mitt hjärta och hjärna eller om jag bör radera dem för evigt från min inbox, facebook och e-mail. För vad har man dem till när de bara sårar en att veta att de är i stan och ändå skiter i att höra av sig.
De skiter ju uppenbarligen i det. Om jag inte längre betyder något är det lika bra att ta bort dem så att jag slipper bli besviken på något som inte existerar.
Men det är ju lika svårt som att radera numret till en bortgången vän ur sin telefon..
