![]()
Ibland händer det bara saker som man redan vet om innan de ens sker. Skjutsade ner maken till bilverkstan där han skulle hämta sin bil. Jag satt kvar en stund i väntan på att han skulle ta med sig sitt bagage ut ur min bil och lasta in det i sin egen, efter att han hämtat sin bil från verkstans garage. Maken gick in till verkstadskillarna. Plötsligt fastnar min blick på en bil som sakta närmar sig och stannar vid företaget intill. Ut kliver en lång, gänglig kille. Så böjer han sig in i bilen och när han sen åter syns igen har han ett litet barn i famnen. Med beslutsamma långa kliv går han mot den andra byggnaden. Och när han närmar sig dess smidestrapp far det en tanke genom mitt huvud: "Akta barnet!" Han kliver upp på första trappsteget, och då tänker jag i samma stund: "Det här går åt fanders! Håll i räcket!" Knappt hinner jag tänka tanken, ser hans vänstra hand greppa efter ledstången, och så halkar han, förlorar fotfästet och ramlar raklång framåt, fortfarande med det lilla barnet i famnen så det får hans tyngd över sig samtidigt som det trycks ner mot trappan. Killen reser sig otroligt snabbt igen och stannar till på avsatsen utanför entrédörren. Tystnaden är total och det är ett känsloladdat ögonblick när jag håller min blick oavbrutet mot det lilla barnet. Hur gick det? Jag ser hur han tröstande stryker barnet över ryggen och ett stilla gråt når plötsligt mina öron innan han försvinner in genom dörren. Ensam sitter jag kvar, och mina tankar formas till ord: "Jag visste det redan innan!"
Någon annan som har haft liknande upplevelser?
