Igår så skjutsade jag in farfar och farmor så till sjukhuset så farfar fick gå på Ögon, han har haft problem med ögat sedan operationen i senhösten, när jag släpper av dom hemma hos dom så hade vi väldiga besvär med att få farfar ur bilen och han släpade en hel del med högra benet, jag trodde det berodde på att det var för att han har problem med knäet…*känner mig så oerhört korkad nu*…han verkade vara på lite dåligt humör då vi kom hem samt att han var lite…inte förvirrad…men han kändes lite ovanligt flummig, jag trodde att det berodde på att vi spenderat 3½ timme inne på Ögon, att han var trött och orkeslös pga det, så jag for ju hem efter att jag sett att dom hade kommit in och att farfar hade fått ner sig på en stol hemma.
Jag kommer hem och börjar göra mig redo för att göra kväll, sätter telefonen på ljudlös, pratar några minuter med maken som är på väg att göra sig klar och fara på jobbet, när jag tar min kvällsmedicin så stöter jag till telefonen och hör att jag fått meddelande/missat samtal så jag slår på den och mycket riktigt, min bror har ringt och smsat.
Tydligen hade han haft problem att ta sig upp från toan så bror hade farit dit och hjälp honom, då är han lam i höger sidan så det slutade med att bror sa till farmor och ringa ambulansen tillslut!
Han hade tydligen blivit drabbad av en Tia, de har tagit lite tester och gett honom dropp , lyckligtvis så började symptomen släppa under kvällen/natten!!!
(TIA, transitorisk ischemisk attack, innebär att en del av hjärnan drabbas av övergående syrebrist. Orsaken är en övergående blodpropp i hjärnan.)
Jag kände mig så hjälplös då jag inte kunde följa med dom in eftersom jag hade tagit min (rätt stora dos) med insomningsmedicin…jag skulle ha lyssnat mer på magkänslan jag hade och stannat kvar en stund istället för att ha farit hem på en gång…iofs så hade jag inte kunnat göra så mycket mer än att ringa bror då farfar behövde ha hjälp upp, men jag hade kunnat ringa ambulansen, hållit farmor sällskap, bara funnits till hands om inget annat som stöd iallafall!…min älskade lilla farfar…
Det skär i hjärtat av bara tanken på hur mycket som hade kunnat gå fel! *ångest*
Bara klockan blir lite mer så ska jag ringa och kolla läget, se om det finns något jag kan göra…
*ledsen*
