Och jag ligger vaken. Vaknar före halv sex och tittar ut i det skumma mörkret. Jag håller i kattens svans – hon ligger på en armlängs avstånd så det är det enda jag når. Hon drar den till sig, som en len orm genom min hand.
Jag ska åka till frun sedan. När dottern åker med mormor ska jag också åka, eller vi – jag och tjockkatten. Vi ska vila och kramas. Grilla korv på altanen om det går. Nu är det -10 ute. Någon sa att det var vår på gång, men det är hemskans kallt, så det blir kanske ingen korv.
Jag har drömt om inavelsgrader och stamtavlor. Vi letar efter en frisk hund, vi har bestämt att då det här är över. skaffa en hund och det är en Cavalier king charles vi vill ha. Vi har tittat på andra raser och rufsiga småblandisar, men inget känns i hjärtat som dem. Det var ett sådant skönt beslut i magen, men igår läste jag på olika forum och insåg att det här nog är omöjligt. Det är syringomyelia jag är mest rädd för – en neurologisk sjukdom som har sin grund i att skallen är för liten för hjärnan och märks då hunden kommer upp i tre -fyraårs åldern. Hunden jag passar har den. Det är outhärdligt att se, och de kan omöjligt leva med den. Mitt hjärta skulle krossas om jag skulle upptäcka symptomen på min egen hund, så det är kanske inget för mig ändå.
