Jag har en sak att jobba med. Har ju gått flera år i terapi och bearbetat saker bl.a. mina föräldrars skilsmässa och min ångest. Jag slutade jag att gå i terapi för cirka 2 år sen, jag kände mig ”klar” liksom och är fortfarande nöjd med mitt beslut. Tror inte på att gräva och älta för mycket! I have done that.. Terapin gav mig iallafall redskap att hantera saker och ta tag i saker med en gång. Och nu har jag kommit på en sak som jag måste börja att jobba med : besvikelse. Jag blir lätt besviken på människor eller saker som inte blir av. Jag blir först arg för att sen gråta massor. Det kan förstöra en hel dag för mig och det är ju inte normalt. Så nu ska jag gå till botten med varför jag inte klarar av besvikelse så bra. Känner jag mig bortstött? Är det så att jag sett framemot nåt väldigt mycket så blir det inte så och då känner jag mig misslyckad? Jag måste försöka vända mina negativa tankar till positiva i dessa situationer. Lättare sagt än gjort men allt går om man jobbar med det!! Jag kan och vill inte vara en mamma som gråter när tex något blir inställt. Känns inte normalt och vuxet. Jag har sagt det förut: Man måste själv jobba för saker ska bli bra och att livet ska bli underbart, jag är på god väg 
PS. Om ni kollar er almanacka idag så får ni reda på vad vi har gett vår son för namn Grattis på namnsdagen min älskade son!