- Tre begravningar.
- En bilkrasch. Maken har faktiskt tagit sig till läkare och går nu på starka anti-inflammatoriska tabletter, han är svullen i nacken och övre delen av ryggen. Hoppas med varenda fiber att det är något som kommer gå över och inget som tyder på mer långsiktiga skador. Jag är livrädd för whiplash-skador, jag vet hur lömska de kan vara. Bildårarnas försäkringsbolag vill bara plåstra om vår bil. Vi vill få pengar: om de bara lappar ihop vår bil kommer vi sitta uppe med en krockskadad bil som är mycket mindre värd än bilen Maken satte sig i förra veckan. Och betydligt mer svårsåld.. Jag menar, det är inte bara plåtskador som skett om en liten stadsjeep kastas flera meter i en krock.
- Fruktansvärda nyheter drabbar en arbetskamrat. De värsta tänkbara.
- Sjukdom i stafett: först Maken en vecka (flunsan), sen Sonen 4 dagar (flunsan), så Dottern 4 dagar (magsjuka som inte ville ge med sig) och jag 2 dagar (flunsan – som vanligt sen kostomläggningen kortare och mildare än alla andra om jag ö.h.t. blir sjuk). Som vanligt när snor gör sig hemmastatt i huset är jag glad över att jag en gång för många år sen sydde många näsdukar av ett gammalt lakan. Halva Island verkade falla som käglor i årets influensa, sjukhusen överbelamrade och var och varannan människa fick följdsjukdomar. Vi kom billigt undan trots allt.
Bara sen årsskiftet. Jag började vänta på att lägenheten skulle drabbas av översvämning eller nåt annat.
Istället har vi fått en rejäl summa pengar återbetalt från banken, Maken har fått löneförhöjning och den chefstitel hans jobb kräver. Och ja, alla är friska just nu. Inte bara vi utan hela La Famiglia. DET om något är jag tacksam för.
