10
När vi åter ställt våra dryckeskärl på bordet tog Sten ordet. — Visst kan vad som helst hända, när man är ute på sjön och somt vill man inte gärna uppleva igen.
Jag förstod att en ny historia var på väg. Menade han att fortsätta så här, skulle vi väl aldrig komma till ro för kvällen. Jag gäspade. Vände mig lite åt sidan och gäspade igen för att markera att det började bli dags att fullborda dagen. — Det börjar bli mörkt ute.
Sten brydde sig inte utan fortsatte helt lugnt sin berättelse. — Det är just därför jag tänkte berätta om den här händelsen, förstår du. Det är många, många år sen nu. Jag tjänstgjorde i Härnösand på den tiden. Det var en varm och regnig höst med mycket blåst. Det dröjde närapå ända in i mellandagarna innan vi fick se snön ligga kvar. Gustafsson, vaktmästaren på folkhögskolan, gav intryck av att vara en verkligt introvert kuf, med sin krumma rygg, stora mörkbågade glasögon, vildvuxna kalufs och yviga helskägg. Du vet, sånt var inte på modet då, det kom några år senare.
— Var det inte Brylcrème och raggarlockar som var inne vid den tiden?
— Nja, nog gällde väl det i vissa kretsar men tillplattad eller uppborstad snagg dög också långt. Själv hade jag sidbena. Vår vaktmästare var inte så lite skygg och allmänt sett mycket tystlåten men han kunde plötsligt bli oväntat vresig i sitt bemötande av omgivningen. Folk var lite rädda för honom och det gjorde att han för det mesta fick vara i fred. Man lät honom göra lite som han ville på skolan men han var minst lika fisketokig som jag och därför kom vi bra överens och jag fick mycket hjälp av honom emellanåt. I varje fall så länge jag inte gick in på hans personliga förhållanden, för då brusade han upp och blev närmast paranoid. All ledig tid ägnade han åt en fin skogssjö som vanligtvis inte blev helt isbelagd av de första frostnätterna. Dit skulle vi bege oss en regnduven allhelgonahelg. En av de äldre eleverna kom från länets södra delar någonstans. Han ville också följa med och det märkliga var att han fick det. Det var nästan som om Gustafsson hade räknat med att ha honom i båten också men jag trodde aldrig att han skulle ge honom sin tillåtelse. Ibland misstar man sig på hur folk ska komma att reagera helt enkelt.
— Det är ett annat förhållande mellan lärare, elever och övrig personal på folkhögskolor än i vanliga skolor, va?
— Finns ingen likhet! Man hjälps åt mycket mera och lär sig ta ett eget ansvar för att inte försvåra varandras arbete. Det är liksom en del av tanken bakom folkhögskolorna. De ska ge såväl boklig som social bildning.
— Då förstår jag.
— Det var en sån där dag då temperaturen knappt når över nollan och en ettrigt isig vind pinar sig igenom alla kläder. Vaktmästaren hade dragit på sig i en gammal amerikansk flygaroverall med tillhörande vadderad skinnhuva. Utanpå hade han ett kraftigt regnställ och sydväst i gummiväv. Jag hade tagit vad jag fick fatt på för att hålla värmen och hade ytterst en regnrock till vindskydd samt krönt verket med en öronlappsförsedd vintermössa med skärm. Likaså hade eleven gjort men han hade en tjock stickad luva, fingervantar och halsduk. Han sa att det var en gammal julklapp från sin sjuka mor och jag tror han bar den i alla väder.
— Var den tvärrandig?
Sten fnissade. — Nej, nej! Jag minns dem som mörkt gröna. Vi begav oss kanske en fem, tio, femton mil på bedrövligt knaggliga småvägar inåt landet, jag vet inte så noga. Det tog timmar att komma dit i alla fall. Runt sjön var det mest skog men precis så som vi räknade med, låg vattnet i stort sett öppet. Hans båt var uppdragen på stranden men vi var ju tre så den befann sig snart bland issörjan i vågorna. Vi lastade i och gav oss ut för att försöka komma några gäddor om livet men stället verkade vara i njuggaste laget mot sina fiskegäster. Vinden och det ibland snöblandade regnet gjorde inte saken bättre. För att vi överhuvudtaget skulle få en möjlighet att klara av det vi föresatt oss, blev Gustafsson tvungen att då och då bromsa båten eller lägga den i kastläge för oss andra. Inget hade vi känt eller sett när det äntligen var dags att gå i land för en kaffepaus. Vid varje nytt ställe vi började kasta på upprepade Gustafsson en egendomlig uppmaning till oss. — Nu ska vi göra något åt monstret!
— Så Gustafsson förväntade sig att stora saker var i görningen? Hur hade du tänkt tackla något dylikt då? Inte försökte du väl med ditt flugspö i alla fall?
— Självfallet hade jag älsklingsspöet med mig, dessutom prövade jag en lånad spinnutrustning men jag fick mest backslag hela tiden, så till slut var det ändå mitt trogna flugspö och en stor Micky Finn som fick mitt förtroende.