Tänk att du känner någon, känner tillit till personen och följande händer:
Fall A.
Personen jobbar inom en social verksamhet som tar hand om ungdomar med sociala problem, missbruksproblematik med mera. Du har själv ingen koppling till verksamheten, men får återkommande detaljerad information om de ungdomar han är med om att ”vårda”, det är information om allt kring familjeförhållanden, diagnoser, deras personliga problem i detalj. Personen som informerar dig har tystnadsplikt, arbetar under en sträng sekretess, men han bryter den ständigt och dessutom fullt medvetet.
Till bilden hör också att personen är relativt djupt religiös och ser sig själv som god, lite finare än dem han ”vårdar”. Till bilden hör också att han tidigare under många år varit aktiv i sekten ”Familjen” (Tidigare kallad ”Guds barn”). Denna sekt är omgärdad med rykten/misstankar om pedofili och sexuella övergrepp på barn. Sekten använde också sex som en metod att locka nya medlemmar.
Till bilden hör också att personen i fråga ofta omtalade de flickor han ”vårdade” med en utpräglad ton av sexuella anspelningar.
Skulle du reagerat, gjort en anmälan mot denna man?
Fall B.
En kvinna organiserar en insamling för att hjälpa fattiga barn på Balkan. Bland annat via en auktion. De pengar som auktionen gav, ca 20 000 Skr, går direkt i hennes privata ficka och redovisas aldrig i insamlingen. Du konfronterar personen och hon erkänner att hon tagit pengarna för privat bruk.
Hon är inte ångerfull och fullt medveten om att hon gjort fel. (Att hon erkänt för dig spelar bevismässigt mindre roll eftersom hon i efterhand kan förneka detta och ord kommer att stå mot ord om inte polisen gör en noggrann utredning).
Skulle du polisanmäla?
Båda fallen handlar om personer du känner väl och en reaktion, en anmälan, innebär att er relation förstörs och du riskerar en social reaktion…att du sviker om du anmäler, du ”golar”. Tystnad innebär att man accepterar brotten för att en ”vän” begått dem och jag undrar, är det inte exakt så korruptionen breder ut sig i ett samhälle?
Jag vill hävda att båda dessa fall (jo, de är sanna och båda individerna jag berättar om är ”blåögda” svenskar) styrker människans primitiva grund, det handlar om överlevnad i båda fallen, ekonomisk överlevnad i fall B och psykologisk överlevnad i fall A. Han gör sig lite finare än andra för att kunna se ner på dem som behöver stöd och hjälp…och den ”fernissa” han använder är sin religiositet, sitt goda förhållande till Gud. Fall A handlar också om reproduktionsdriften, men i en form som innebär en dragning till väldigt unga ”kvinnor”.
För mig är inget av fallen något större moraliskt problem, men på grund av reaktioner jag fått av andra som anser att händelserna bör tystas ner och att brotten är så ringa att de ändå inte ger några strängare straff, så skall man vara ”snäll” och hålla käft, så frågar jag…vad skulle du gjort?
