Jag tycker det är skittråkigt med folk som ständigt är pigga och glada och positiva och allt är så härligt för deras liv är precis som de alltid velat ha det.
Jag tycker det är lika tråkigt med människor som ständigt är negativa och alltid ska spela offer, men jag vet ju samtidigt att många får gå igenom onödigt mycket skit i livet.
Mitt liv är inte som jag alltid planerat. På gott och på ont, fast mest å gott. Mitt liv är gott. Det gäller bara för mig att sluta vara så hård mot mig själv. Jag lär mig för jag brukade vara rent av elak mot mig själv. De där tomtarna på loftet var inga Disney tomtar om jag säger så.
När man inte är snäll mot sig själv drar man till sig människor som inte heller är så hyggliga, fast egentligen är det kanske inte så enkelt heller. För jag tror mig ha lagt av med de värsta psykona någon gång runt 20. Däremot har jag fortfarande en tendens att dra mig till folk som är labila. Jag tycker inte att de människorna är uddare än någon annan, eller så tycker jag helt enkelt att udda människor är intressantast.
Så när jag säger att jag måste börja tänka på vika jag har i min bekantskapskrets så menar jag inte enbart att det skulle vara deras fel. Det är lika mycket mitt. Jag är ansvarig för mitt liv och mitt väl. Det är svårt när man är en mycket empatisk människa att känna allas smärta och ändå inte få något tillbaka.
D.v.s. om ingen anstränger sig tillbaka för din skull så blir energidepån snart uttömd. Det säger sig självt. Jag kan inte rädda hela världen. Jag kan inte rädda någon det måste man göra själv. Jag fick lov att rädda mig själv. Visst har de funnits situationer då jag haft en viss stöttning, men ur mörkret fick jag själv gå.
Jag gör det jag jag kan för att få saker att hända i mitt hem. Inte för att jag vill ha alla ungar ur huset. Jag gör det för att jag tycker att livet måste vara piss i en mörk kall källare i ett hus där man egentlgien inte skulle bo.
När vi köpte huset hade jag alla barnen i åtanke, inkl den vuxna sonen, men jag hade inte i åtanke att hans föräldrar inte skulle åtminstone försöka ta itu med problemet med en sedan länge vuxne son som enbart vill och enbart gör; spela data spel.
Det är inget fel att spela data spel i sig. Men han gör det jämt. Jämt! Vi blir irriterade på varandra för att jag tycker att vi åtminstone skulle behöva göra det svårt för honom att fortsätta leva som han gör. Han går upp mitt dagen, varje dag äter ingen frukost förens vi kommer hem efter jobbet. Så vår middag är hans lunch ungefär och sedan går han upp mitt i natten och gör sig något att äta. Inte så att han orkar göra något annat än de smörgåsar so ligger framme och då måste vi köpa färdigskivat bröd annars blir brödet förstört för att de inte orkar lägga ihop påsen ordentligt. Så färdigskivat ljus rostbröd tycker min sambo att vi ska köpa, jag tycker att det gör ju saken ännu värre – för honom.
Så här går det runt.
Jag har tidigare bloggat om våra andra familjer. Hans syster som måste få styra och ställa annars blir hon sur, vi bor en bit ifrån så vi drabbas inte av det så mycket för vi bor en bit ifrån och de har aldrig stått varandra nära men visst är det ändå tråkigt.
På min sida är det min svägerska och bror som bestämmer. Det innebär i praktiken att vi måste komma i tid, de kan vara lite mer flexibla. Min bror har diabetes så visst är mattiderna viktiga men 15 min hit eller dit någon enstaka gång är inte hela världen. Men det är när de blir sena som sagt…
Även min far har oerhörda kontrollbehov. Han ska bestämma no matter what. Min familj står vi närmare.
Så summa sumarum blir att man ska ställa upp på allt och alla hela tiden. Vårt hem och tid får då ställas åtsidan, Vi får alltid tänka på att sonen är hemma eftersom han nästan alltid är hemma. Den där vuxna egentiden är alltså då helt raderad. Jag måste tänka på att inte springa omkring i trosor och Bh – för hans skull.
Ska vi iväg på något är det min svägerska som bestämmer annars blir hon plutt och de drar iväg på sitt. Ett markerande att vi ska passa oss. Man anpassar sig då för deras barn skull då mina brorsbarn är det finaste ”jag har.”
Så vi blir lika chockade och paffade varje helg vi bara kan tänka på oss själva. då vi får göra som vi vill. Ändå känner vi, eller jag kanske jag ska säga, att vi måste vara redo att släppa allt om något händer. Då måste det tilläggas att det handlar inte om katastrofer. För då får man ju lov att släppa allt. Det handlar om att vi aldrig säger nej helt enkelt.
Vi måste vara till lags, vi är rädda för vad som annars ska hända. I början av vårt förhållande (och fortfarande lite) var han rädd för exet. Om han tog ett eget beslut skulle hon ringa och skälla.
Jag säger så här; det är inte alla andras fel, vi är som vi är. Jag får hjärtklappning då vi går emot allas order och gör det som passar oss, det är väl det jag måste jobba med. Jag kan inte enbart finnas till för att andra människor ska ha en extra vän på facebook eller för att någon behöver rädda dem, eller enbart för de går igång på att regera.
Ingen har dragit mig ur sängen då jag önskat att jag varit död, den kraften fick jag hitta själv. Ingen har hållt om mig då jag varit rädd, jag har fått torkat tårarna och bitit ihop. Jag är stark som fan. Och svag för jag har så svårt att tänka på mig, på oss utan att må dåligt över att jag är så ego. Det får jag fortsätta jobba med.
