Det finns ett gammalt skämt:
Tack och lov för spriten, den håller ungdomen borta från idrotten.
I dag är skämtet inte längre ett skämt. Idrotten drar in ungdomar i kriminalitet, missbruk av prestationshöjande medel och annat elände. Stjärnor som dopar sig är legio. För att bara nämna några namn: Ben Johnson, Marion Jones, Lance Armstrong. Det finns utrymme för tjogtals och åter tjogtals fler men mitt bloggutrymme är begränsat. Inte heller har jag tid att räkna upp dem alla, till slut måste jag ju sova.
Därtill har vi spelbedrägerierna. Gång på gång har det uppdagats att spelare och domare i bland annat fotboll, basket och andra lagsporter har varit inblandade i fusk- och läggmatcher för att mer eller mindre organiserade ligor skulle göra profit genom att via spelbolag satsa stort på de uppgjorda matcherna. De inblandade spelarna och funktionärerna har naturligtvis fått sin beskärda del av vinsterna.
Unga gymnaster och, framför allt, unga tjejgymnaster i tidiga tonår, pressas till hårdträning när de är skadade och till prestationer som rubbar deras könsliga utveckling. En del gymnastflickor tränas så hårt av sina coacher att deras mens uteblir. Inte bara när den naturligt skulle ha kommit utan i många år framåt.
På idrottsgymnasier – än så länge bara avslöjat på skid- och orienteringsskolor men det blir säkert fler – är det rutin med så kallade nollningar, innefattande avklädningstvång, sexuella trakasserier, lydnad gentemot äldre elever och anat fötryck.
Här sätter jag punkt för exemplen fast betydligt fler skulle kunna dras fram. Är det konstigt att jag tvivlar på idrotten?
Det påstås att idrotten har en fostrande effekt på ungdomen. Därför får idrottsorganisationerna miljarder i bidrag av staten och kommunerna.
Men någonting har gått gruvligt snett med idrotten, nämligen kommersialiseringen. Idrotten var nog bra när den drevs ideellt av medlemmar och föreningar utan profitintressen. Men sedan den tagits över av företagsintressen som sponsrar med jättebelopp, av miljonärer och miljardärer som äger fotbolls-, hockey- och basketlag; när lagsportklubbar omvandlats till aktiebolag; när spelare köps och säljs för uppåt en miljard kronor och avlönas med hundratals miljoner per år.
Då har idrottens idéella själ sålts ut och blivit en business bland andra. Visserligen med samma ojämlika villkor som inom klassamhället i övrigt. I Europa är fotbollen det sportsliga klassamhällets dominant. I Nordamerika styr ägarna till American football, baseball, basket och ishockey de idrottsliga affärerna. Det är inte idéella föreningar som driver ligorna, det är kapitalister.
De små sporterna får nöja sig med smulorna men smittas av de businessinriktade dominanternas värderingar: Vinna till varje pris, få fram en eller flera stjärnor och därmed få uppmärksamhet för att locka sponsorer. Samt, inte minst, på individnivå: Tjäna en slant, helst en jättestor men om det inte lyckas åtminstone tillräckligt för att leva drägligt på. Tills den idrottsliga karriären är slut.
Nu vill jag inte påstå att alla individuella idrottare har det synsättet eller ens är medvetna om hur det fungerar. Det skulle inte falla mig in att anklaga – exempelvis – Charlotte Kalla för att vara en skidåkningens profitör. Hon liksom skidåkningen generellt kämpar nog inom systemets ramar för att få sin lilla, lilla del av kakan.
Men idrotten som helhet och struktur har tappat sitt idéella ursprung och blivit en affärsverksamhet som andra, med dels lönsamma jättekoncerner och dels småföretag som med nöd och näppe lyckas hålla näsan ovanför vattenytan.
Men alla är de verksamma inom samma destruktiva idrottsliga och businessbaserade system där sponsorer är en nödvändighet för elitsportens fortlevnad. Titta på skidlandslaget. De gör reklam på sina dräkter för Vattenfall, ett av Europas mest förorenande och koldioxidutsläppande företag.
Är det konstigt att jag tvivlar på idrotten?
Jag tvivlar på idrotten - en pamflett skriven 1931 av den store arbetarförfattaren Ivar Lo Johansson.
