Det var länge sedan jag var ung och energisk. På den tiden man var tvungen att lära sig saker till ingen nytta och det skulle kunnas utantill och rabblas som ett rinnande vatten. Att säga att det var till ingen nytta är kanske att ta i, för på så vis fick man ju något oviktigt att glömma, så man kunde ha kvar mera viktiga lärdomar.
Det har runnit mycket vatten sen dess och spåren suddats ut eller spolats bort. Vad som blev kvar är svårt att se eller minnas. De unga strida strömmarnas energi rinner undan och byter oförmärkt skepnad till värdigt makliga blankvatten där allt kan spegla sig utan att lämna något spår.
Vad bryr sig vatten om hur psalmverserna går?