Sonen har blivit kallad till sitt livs första arbetsintervju.
Han behöver ett jobb, behöver egna pengar (fyller ju trots allt 19 i höst) även om han är sparsam och fortfarande har kvar en del av det han tjänade i somras och på att bära ut tidningar.
Men framför allt behöver han ett jobb. Med mänsklig kontakt och få jobba helt enkelt. Ha jobbarkompisar, passa tider (inte för att han har svårt att passa tiden), lära sig nya saker. Det är bara en så viktig del i vuxenblivandet. Att delta. Att dra ett av alla stråna till myrstacken. Interaktion. Ansvar. Vara en kugge som gör något som betyder något för andra. Ja, ni vet.
Det är förstås ett deltidsjobb. Med skolan. Något som kan slita honom från datorskärmen när han är ledig.