Varför är det så lite vi kan göra för andra?
Frågan lär ha ställts av den medeltida författaren Dante Alighieri, han som skrev La Divina Commedia, Den gudomliga komedi.
I vår senkapitalistiska västvärld måste frågan formuleras på ett annat sätt:
Varför är det så lite vi VILL göra för andra?
Att göra något för andra kan också benämnas solidaritet. Solidaritet är ömsesidig: Om du gör något för mig kan du räkna med att jag gör något för dig när du behöver det. Solidaritet är ett vackert ord som kan gälla såväl i det lilla mellan vänner och grannar och på arbetsplatser, som i det stora: i politiken och internationellt.
Men i vår nyliberala tid har det vackra ordet solidaritet praktiskt taget raderats från det offentliga språket. Hur ofta hör du representanter för arbetarrörelsen ta ordet i sin mun? Så gott som aldrig. Senast jag hörde ordet i politiskt sammanhang var när en ledande alliansföreträdare (jag minns inte på tak arm vem) missbrukade ordet och förvrängde dess betydelse. Han krävde att Sverige skulle vara solidariskt med Europa, vilket i klartext innebar att svenska skattebetalare skulle pumpa in pengar i de europeiska banker som försatt sig själva i kris.
Det påstås också i högtidliga sammanhang att Sverige bedriver en solidarisk flykting- och asylpolitik. Det är delvis sant men tar sig också uttryck i att barn som är uppväxta här i landet utvisas till länder de aldrig varit i och vilkas språk de inte kan.
Varför är det alltså så lite vi vill göra för andra? En förklaring är att partierna – inget nämnt och inget glömt – helt eller delvis har anammat den nyliberala agendan
OBS! Inlägget är inte färdigskrivet. Jag råkade trycka på publiceraknappen i stället för spara.
