Varför är det så lite vi kan göra för andra?
Frågan lär ha ställts av den medeltida författaren Dante Alighieri, han som skrev La Divina Commedia, Den gudomliga komedin.
I vår senkapitalistiska västvärld måste frågan formuleras på ett annat sätt:
Varför är det så lite vi VILL göra för andra?
Att göra något för andra kan också benämnas solidaritet. Solidaritet är ömsesidig: Om du gör något för mig kan du räkna med att jag gör något för dig när du behöver det. Solidaritet är ett vackert ord som kan gälla såväl i det lilla mellan vänner och grannar och på arbetsplatser, som i det stora: i politiken och internationellt.
Men i vår nyliberala tid har det vackra ordet solidaritet praktiskt taget raderats från det offentliga språket. Hur ofta hör du representanter för arbetarrörelsen ta ordet i sin mun? Så gott som aldrig. Senast jag hörde ordet i politiskt sammanhang var när en ledande alliansföreträdare (jag minns inte på tak arm vem) missbrukade ordet och förvrängde dess betydelse. Han krävde att Sverige skulle vara solidariskt med Europa, vilket i klartext innebar att svenska skattebetalare skulle pumpa in pengar i de europeiska banker som försatt sig själva i kris.
Det påstås också i högtidliga sammanhang att Sverige bedriver en solidarisk flykting- och asylpolitik. Det är delvis sant men tar sig också uttryck i att barn som är uppväxta här i landet utvisas till länder de aldrig varit i och vilkas språk de inte kan.
Varför är det alltså så lite vi vill göra för andra? En förklaring är att partierna – inget nämnt och inget glömt – i stort sett har upphört att bedriva en politik för det allmänna bästa och i stället satsar på det enskilda bästa. Vilket i praktiken bara kommer vissa enskilda till godo – läs de redan förmögna och den själviska medelklassen – medan andra lämnas utanför med försämrade villkor. Politiken har förvandlats till en tävling om att dela ut godispåsar – skattesänkningar – i stället för att gynna allmän och generell välfärd. Den urbana medelklassen har blivit som bortskämda ungar som kräver lördagsgodis sju dagar i veckan, annars skriker den och sparkar regeringar.
Stackars ignoranta medelklass när den ofrånkomliga finanskraschen kommer och de har glömt bort vad solidaritet är.
Ännu en förklaring till att vi vill göra så lite för andra är journalistikens och medias kommersialisering och förfall. Läsare, lyssnare och tittare översköljs dagligen med egotrippat dravel och kändiskult. Det handlar om att satsa på sig själv, bli snyggare, få plattare mage, magrare lår, fetare plånbok, bättre sexliv, finare bostad med klatschigare inredning, att analysera och förstå sig själv, bli brunare o s v, o s v.
Vi indoktrineras dagligen och stundligen till att ständigt tänka ego: själv, själv, själv.
I detta mediala och politiska klimat är det sannerligen inte konstigt att det är så lite vi vill göra för andra och att solidaritet blivit ett föråldrat ord.
