Vi har tagit hit vår gamla hund, som annars bor hos mamma. De har fått en katt till som ska bo in sig med de andra, så Diva fick komma hit några dagar. Hon har varit dålig några dagar och blev sämre. Efter en natt med mycket spring i trapporna, tog vi henne till veterinären i går och det visade sig att hon hade tjocktarmsinflammation. Hon har varit riktigt dåligt men nu har det vänt.
Det är jättemysigt att ha henne här och jättebra för lillan. Hon går ut själv med henne och är trygg med det. Två skoldagar om än tidsmässigt anpassade har klarats av den här veckan och nu känns det som vi hamnat rätt. Det är hanterbart för henne och hon har varit lite piggare efter att ha träffat kompisarna och så.
Själv är jag så trött, på ett sätt jag inte kan sova bort. Tappar nästan andan ibland. Bilderna i huvudet, ilskan, alla varför, allt hopp, all förtvivlan.
Min gamle vän självföraktet har stuckit upp sin tryne i ansiktet på mig. Jag känner mig inaktiv, tjock och trött. Som en bakfylla som aldrig går över. Är så tung så att kroppen värker. Tung i hjärtat, tung i huvudet, tung i tanken, tung i kroppen. Som en börda att bäras omkring på. Jag längtar efter närhet och ompyssel. Att släppa på rädslan att inte var räcka till. Att ge upp oron och skräcken. Vila i trygg förvisshet att allt kommer bli bra.
