Ja, inte vet jag.
Men med tanke på att jag avskyr hemresedagar, att jag alltid blir rastlös och önskar att vi vore av med skiten, så kanske det är bra att stiga upp klockan tre på morgonen.
Man kan ju i alla fall säga att väntan på flighten inte blir så förfärligt lång och dessutom i ett slags töcken.
I fyra timmar hann jag sova, det är bättre än inget, och nu är jag på flygplatsen.
Efter ytterligare en argumentation med nattportiern vid utcheckning, angående det obefintliga internetet som de återigen ville ha betalt för, så blev jag så adrenalinstinn att jag bestämde mig för att ta bussen ut till Eleftherios Venizelos-flygplatsen ändå.
Odödlig gick jag genom ett svart Athen som befolkades av partydjur hånglandes barfota utanför stadens största kyrka, Mitropoleos, och uteliggare djupt nedbäddade i smutsiga sovsäckar och gyros pita-konsumenter som vill motverka alkoholens inverkan med hjälp av fett och salt.
Och poliser.
Massor av astonomio, som polis heter på grekiska. Polis, eller poli, är stad.
Förmodligen likafullt ett ord som vi lånat av grekiskan och som jag nu borde betala fem cent för att använda.
Hon har rätt, den tyska författaren, det blir rätt dyrt för oss alla om vi ska pröjsa var gång.
Men trevlig resa, via München, kan jag dock önska mig. Med det finns ingen likhet med det grekiska kalo taxidi.
Och special announcement för TV-chefen; jag landar med Lufthansa klockan 11.25 svensk tid och jag har 16,8 kilo incheckat bagage, mestadels böcker.
Ta leme – vi ses.
Även det två ord jag inte behöver pröjsa för.
