Jag försökte få Sten att leverera fler upplysningar i saken. — Vad var det för konstigt ställe? … Svartkyrkan! … Det låter lite läskigt, tycker jag. Var det ett tillhåll för djävulsdyrkare?
— Nej, inte alls! I varje fall inte vad jag vet. Viken kallades så bara. … Men det är klart, inte var det utan anledning inte! Gustafsson fortsatte sin utläggning för oss. — De säger att det var där inne det hände. De påstår att monstret hade något med det att göra. De äldre sockenborna menar att det blivit mera oförsiktigt och aggressivt än tidigare. Förr i världen ansåg nog de flesta att det inte fanns alls men nu är det så många som mött det att även tvivlarna tvingats erkänna att något otäckt verkligen existerar i sjön och att det kanske kan vara farligt att komma i kontakt med det. Monstret har helt enkelt blivit mera närgånget när det slår till.
— Vad var det för slags monster? Det har du inte sagt än.
— Du är allt lika otålig som eleven du! Fast han var i mitt tycke lite väl näsvis mot vår eminente gamle vaktmästare och för tillfället hårt slitande roddare. Fast så som den ynglingen gick an trodde jag att det skulle komma ett utbrott men Gustafsson höll sig till årorna och lät honom hållas. Eleven vräkte i alla fall ur sig något i den här stilen. — Och vad hände för märkligt där då? Skrämde en eldsprutande drake skiten ur en fjollig kärring eller vad då? Hans gälla röst avslöjade på alla vis att han blivit uppjagad över att han inget fick veta men Gustafsson förblev trots allt lågmäld i tonen, möjligen fick hans muttrande bas en hårdare skärpa. — Vi ror dit över så ska jag berätta under tiden men säg till ifall vi ska vända. — Nej, vi fortsätter, avgjorde eleven. — Äntligen börjar den här trista utflykten bli intressant! Nu ska vi allt se vad det är för odjur du gafflar om. Finns det där ska vi ha upp det! — Vaktmästaren såg honom intensivt i ögonen och sade med dov röst. — Ett fyraårigt barn miste livet där inne en senvinter för flera decennier sen. Man skyller det på monstret men jag tror att isen var för svag där ungen olovandes skenade vid sjön och gick igenom. Jag tror inte att det fanns något monster alls på den tiden. Det har uppenbarat sig på senare år. — Så du menar verkligen att det skulle finnas ett nu då? — Vaktmästarens röst förblev stadigt kall när han svarade eleven. — Det finns har jag sagt! Vi kommer att hitta det. … Eller det hitta oss! Jag känner det på mig. I dag är det de rätta förhållandena. I dag ska det ske! Jag har förberett mig. Har du? Livet kan ta en annan vändning efter det mötet. Är du medveten om det? Jag frågade honom om vad som hände med barnet sen. Det hade han inte sagt något om. — Hittade man barnet? — Nej och det är lite märkligt! Det gick in i berget enligt de äldre. Det skulle ha hänt liknande saker där långt tidigare. Människor hade bara försvunnit i närheten av berget utan att man fann någon naturlig förklaring. De liksom bara upphörde. Förståndiga människor höll sig långt borta från den platsen.
— Så ungen var inte den första som försvunnit?
— Inte om man får tro Gustafsson. Han fortsatte att berätta för oss alltmedan han rodde över sjön. — Vid den tiden fanns ett torp en bit ovanför klipporna. Husen är rivna nu. Det hade börjat spöka där igen, sa dom.
— Där igen?
— Ja det hade långt tillbaks varit någon krigsskadad indelt knekt som gått bärsärk och skjutit folk i fyllan och villan och därefter hängt sig innan han hann gripas. Han lär visst kunna visa sig för folk emellanåt. Det var annars ett före detta soldatboställe med plats för såväl gris som ko i ladugården. Det fanns dessutom en åkerteg och hage för att odla spannmål och foder till djuren. Allt detta var till för att den soldatens familj skulle kunna försörja sig, när han var inkallad i kronans tjänst. Dessutom fanns en liten skogsbit för spisbränslets skull men det mesta spannmålet och brännveden kom det an på rotebönderna att leverera. Likaså eventuellt snickarvirke. För att få någon att vilja bo där hade man varit tvungna att bygga till på gården så den var i bättre skick än brukligt. Men nu hade det börjat spöka värre än man stod ut med. Folket gjorde pannved av alltihop och sålde det till stan. Man ville ha bort alla osaliga andar och vålnader. Sånt som inte gick att få nytta av eller sälja, fraktade de ut på isen för att elda upp.
— Försvann gengångarna månne?
— Jag vet inte. Enligt Gustafsson gick ingen där uppe frivilligt om de kunde undvika det. Man menade att det var att dra olycka över sig i onödan. Men han hade ändå tämligen ofta nattligen vistats på platsen och gjort det utan att ha mött någon självspilld soldat eller annat hädangånget. Vaktmästaren fortsatte sin beskrivning av de tidigare förhållandena i trakten. — Det bodde en fattig ung familj i stugan. De hade två små pojkar. Tvillingar. Det ökända soldattorpet var det enda ställe de hade råd att bo i. Det var förfärliga villkor för det medellösa småfolket och många tvangs slita ont på tillfälliga vägbyggen och skogsarbeten. Mannen försökte med alla knep finna sin utkomst där det gick för att slippa bli bortsänd till något AK-arbete.
— AK-arbete? Vad är det för något?
— Det fanns en statlig arbetskommission med uppgift att samla ihop landets arbetsföra men arbetslösa människor och att sätta den i sysselsättning. Detta innebar som regel tungt arbete på jordbruk eller i skogen, på husbyggen eller att dra fram nya vägar för bilisterna. Lönen var usel och de arbetssociala förhållandena likaså. Många gjorde sig ofärdiga för att slippa utsätta sig för den förnedringen och de hälsorisker det innebar att skickas iväg till något avlägset arbetsläger. Av dem som tvingades iväg, kom många tillbaka i förtid med fysiska och psykiska men för livet.
— Då förstår jag. En form av straffarbete kan man säga. Riskerade mannen att bli uttagen?
— Helt klart! Staten behövde få fram billig arbetskraft till att bygga ut och modernisera infrastrukturen. Det var många krondiken, vattenmagasin och broar eller vägar, vilka behövde förbättras eller ersättas av nya till industrins och bilismens behov. Man fick det utfört till måttliga kostnader genom att tvångskommendera ut arbetslösa fattiga människor och ge dem minimal ersättning för sina insatser.
— Låter inte som en stolt tid i vårt lands historia.
— Kanske inte men officiellt räknades det som nödhjälp och tryggande av de uttagnas välfärd. Tyskarna byggde sina Autobahns på samma vis. Det var så man tänkte på den tiden. Vissa var för mer och slapp undan, andra skulle uppfostras och sättas åt så de inte låg samhället till last.
— Tja, har den grundtanken förändrats? Är det inte så att man egentligen bara har hittat mera sofistikerade metoder att sortera folket?
Sten drog på svaret. — Jaa du, myndigheternas representanter skulle i alla händelser inte erkänna det, om du påstod något liknande i någon debatt eller så. Man kan kanske säga att kommissionen var ett slags förstadium till dagens arbetsmarknadsverk, inga jämförelser i övrigt.