Detta är något jag skrev för några månader sedan, men aldrig la ut…Jag har många såna – ungefär 100 stycken! Och ibland får dom också vara med. Nu får den här vara med. Snön piskade alltså inte mot kinderna IDAG!
Så ni vet.
Jag går i motvind och snön piskar mot kinderna. Jag tänker på alla gånger jag blivit utskälld för att jag har hundarna lösa, och funderar på om kanske Vissa Hundägare är värre än Andra (icke-hundägare).
Jag kommer fram till att:
1. Kvinnor (i 30-40-årsåldern) som har två bordercollies, är värst! Dom skriker och hojtar som om jag hade Värsta Monstren lösa.
2. Kvinnor (i ovanstående ålder) som har andra hundraser är näst värst. Ofta har de två hundar, när de hojtar och tjoar mycket.
Äldre farbröder är nästan alltid jättesnälla. Äldre tanter kan vara lite ”rädda”, men är oftast snälla när man pratar med dom och berättar att hundarna är sååå snälla.
Ungdomar med hundar är i princip alltid snälla och schyssta! Deras hundar också (fast dom kan vara ute och gå med samma hundar vars äldre matte tidigare på dagen skrikit hysteriskt när jag kommit med mina hundar lösa…).
Såja. Nu vet ni.
Jag tänker också att ”idag kan jag säkert ha hundarna lösa utan att bli utskälld, för det är så hemskt väder. INGEN går väl en långpromenad en sån här dag!”. Förutom jag då.
Puh! Liksom: ”Skönt att det är dåligt väder”.
Jag hinner knappt tänka tanken förrän jag hör: ”KOPPLA HUNDEN!!” och sen ”HAR DU INGEN KOLL PÅ DIN HUND??!”. Näe, det har jag faktiskt inte. Jag har tryckt ner hakan mot bröstet för att slippa bli ”stucken” i ansiktet av snön, så jag ser inget.
Jag tittar upp. Fiona har skuttat iväg till två hundar. Det är en ”tant i 40-årsåldern” (!) med en bordercollie (”vad var det jag saaaa!!?”) och en golden retriever som går en bit ifrån, som Fiona skuttat fram till. Jag förstår inte Problemet, men kallar in Fiona, som osäkert kommer skuttande (för jag tror hon blir rädd för Tanten!).
Jag berömmer jättemycket och ger hundgodis och KOPPLAR.
Sen svär jag (inuti mej själv):
”Jävla-faan-i-helvetes-jävlar! Kärring-jävel!!”…..
……och sen är jag ARG inuti, för att jag måste ha hundarna kopplade, FAST vi går på den JÄTTESTOOOORA ängen, som är så häääärlig att rusa runt på (för hundarna).
Sen svär jag en stund till över alla petimeter-hundägare, som skriker och bråkar! Dom rycker i sina hundars koppel och visar med hela sitt Varande: ”FARA!!!”, när jag kommer gående med mina två otroooligt glada och lyckliga hundar!
INGEN kan väl tro att mina hundar ska SKADA dom, eller deras hundar, när dom skuttar, gör krumbukter av lycka, och när svansarna viftar i 180!?
Men det är klart; DOM kanske har LIVSFARLIGA hundar! Men eftersom mina hundar lärt sej hundspråket (eftersom jag TILLÅTER det!) så går dom inte fram till FARLIGA hundar!
Så vet ni det, alla Petimetermattar!
Men jag tror att dom står och skriker för att Det Ska Vara Så. För att man MÅSTE LYDA LAGEN! Men det bestämmer väl inte dom! Jag får väl bryta mot lagen hur mycket jag vill! DOM är väl inga poliser! Eller?!?
Jag riktigt känner hur jag morrar inuti, och så bestämmer jag mej för att jag ska BYTA TAKTIK. Jag ska sluta vara snäll och be om ursäkt och säga förlåt och buga och niga och bocka! Jag ska från och med NU tamejfaan skälla tillbaka!
EN gång gjorde jag det – eller jag skällde inte, utan jag sa: ”Bla bla bla bla bla bla bla bla!” på ett fånigt sätt tillbaka. För just den gången orkade jag inte vara snäll och lydig.
När jag går där, morrandes i snöstormen, bestämmer jag mej: Jag ska SKÄLLA tillbaka! Ilsket! Det kommer ju inget gott ut av det, och folk kommer bara att bli argare, men jag får åtminstone ur mej MIN ilska över att ha blivit utskälld.
Så. Nu är det fastställt. Jag ska skälla, som en idiot. Och jag ska vara dum och knäpp, och inte ett dugg klok! Eller förstående.
Det känns skönt.
Att ha bestämt sej.
Så går vi vidare i snöstormen.
Vid Brukshundsklubben kopplar jag Fiona. Just där brukar det KRYLLA av DUKTIGA hundägare som fnyser åt någon som har blandraser, eller som inte har FULL KOLL på hundarna varje sekund. Sen har jag henne kopplad resten av promenaden.
Jag förklarar för henne, när hon tittar frågande på mej, att ”det är dom Dumma Mattarnas fel… för dom blir så ARGA när du kommer skuttande, fast du bara vill hälsa!”
Fiona håller med om att dom är urknäppa!
Så möter vi en kvinna med två små taxar. ”Åååh, taxar!” tänker jag. ”Dom är fina!”, och Milton ääälskar taxar. Milton är lös, och jag låter honom springa fram och hälsa, och precis när jag ska säga: ”Han älskar just taxar – varför vet jag inte – men han gör det!” och så tänker jag berätta lite om att jag är uppvuxen med taxar och bla bla bla……vara lite social sådär….
…så tittar hon ilsket på mej och fräser: ”Vet du inte att hundar ska vara kopplade!?!”
”Urstiu normek fuldelkita djudju?” säger jag och rycker på axlarna.
Plötsligt pratar jag Africaans! Waow, liksom.
Min GPS är lite knasig och byter till Africaans då och då, så jag kan både säga vänster och höger på Africaans nu. Nu minns jag inte just dom orden, men jag minns på ett ungefär hur språket låter.
”Va?!?” säger hon.
”Frodukti slupnifu raktira prutn”, säger jag.
”Fåna dej inte!” säger hon.
”Schnaaa enlish?” säger jag.
”It is law to have dogs in this!” säger hon och pekar på kopplen.
”Harnohn nosid pieder jpisionh!” säger jag och ler.
Sen går jag!
Ha!
DÄR fick hon!
På Africaans, liksom.
Och hon skulle bara veta vad jag sa: Snäll var jag inte!
Ha!
