Jag har följt DN:s serie i hur sjukvård bedrivs i Sverige idag, läst och känt igen mig. Produktionen styr pengarna. Vi producerar alltså sjukvård och får pengar utifrån det, produktionen är också med i lönemonologen (dvs när chefen talar om hur mycket pengar du får för ditt arbete).
I mitt yrke innebär produktion antalet besök jag tar emot - en pinne för varje besök. Har jag 10 besök en dag får jag 10 pinnar. Genialt eller hur? Det har medfört att produktiviteten har ökat massor hos vissa medan hos andra ligger produktiviteten väldigt lågt. Lite förenklat finns det två sätt att arbeta – det ena är produktivt efter dagens system, det andra är icke-produktivt och premieras inte, tvärtom.
De produktiva arbetar som följer;
En akut rygg ringer- första besöket, som beräknas ta 20 minuter bokas in då frågar och ev undersöker man patienten. Nästa besök (20 minuter) fortsätter undersökningen och vid tredje besöket (20 minuter) börjar hen med behandling. Det ger 3 pinnar för en timmes arbete. Patienten har fått komma tre gånger, betalat patientavgift tre gånger.
Sedan finns det ett annat sätt som vi icke-produktiva arbetar;
En akut rygg ringer – första besöket beräknas ta 60 minuter – man lyssnar, undersöker och behandlar/instruerar. Ofta bokas ett uppföljande telefonsamtal (som inte räknas in i produktionen) in ett par dagar efter och visar det sig vid samtalet att fler besök behövs gör man det, annars avslutas patienten (tilläggas bör att 75-80% av akuta ryggar blir helt bra inom 10 dagar, vad man än gör eller inte gör!). Det ger 1 pinne på en timme. Patienten har kommit en gång, betalat en patientavgift.
Lite galet är det allt, jag tycker nog att om patienten klarar sig på ett besök är det bättre än att ha tre besök – för alla parter. Lite galet är det att pinn-produktionen ska bestämma lönen. Lite galet är det när vi jämför produktion mellan de olika sätten att arbeta och när ledningen säger att en pinne är en pinne är en pinne. Lite galet är det när ingen vill ha de multisjuka patienterna, ingen vill ha hembesöken (hembesök tar minst en timme), ingen vill ta hand om de gamla – herregud, det tar ju en kvart innan de har tagit av sig kläderna så man kan undersöka!
Men det värsta av allt.
Jag orkar inte längre bråka, jag orkar inte längre tjata, jag orkar inte opponera mig mot dumheten inom landstinget.
