I lördags natt brakade det loss helt. Vi 3-tiden på natten ringde det på dörren. Min sambo gick ner för att öppna. Jag hörde bara mummel men det var rätt uppenbart att något var på G för min sambo gick ut och stängde dörren. Jag hörde upprörda röster och då blev jag såklart väldigt orolig. Jag tog snabbt på mig morgonrocken för att gå och titta vad det handlade om.
Sonen och hans flickvän hade då börjat tjafsa, när hans flickvän får det lite jobbigt, minsta lilla tydligen, då ringer hon sin pappa. Så egendomligt att det är svårt för mig att begripa. De är 22 år på sitt 23:e och alla dessa ungar verkar inte klara av något alls själva. Jag var självständigare vid 14 år. Jag är med på att alla mognar vi i olika takt men det här är någonting stört om du frågar mig.
Så sonen och flickvännen stod utanför vårt hus och skrek till varandra så att fönstren skallrade. Jag tänkte att någon av deras fäder skulle få dem lugna men de stod bara och tittade på.
Jag oroade mig för grannarna som redan är tjuriga (och av dålig erfarenhet vet jag att det är jag som får ta skiten trots att det inte på något vis kan vara mitt fel eller ansvar)
Tillslut kom de ändå in och min sambo sa att sonen mådde så dåligt att han skulle få lov att sova nere i källaren tillsammans med honom.
Jag har sedan länge förutspått att det skulle hända något, jag visste såklart inte att det skulle te sig så här, men jag visste. Jag har förklarat för min sambo. Inget har hänt. Jag har tjatat hål i mina egna öron i min strävan efter att något ska hända. Men icke…
Det är depressivitet, bantningskurer, isolering, sociala fobier, antidepressiva och som att oppa av det alkohol. Jag har varit extremt tydlig med att vad som helst men drick inte då ni är låga!!
Men det är svårt.
Alla säger samma sak: sluta lägg dig i. Det är livsfarligt att lägga sig i.
Ehh…Jag ska alltså ha en 22 årig bebis i mitt hem, som till 90% har sin 22 åriga flickväns bebis hos sig (oss) Jag ska vakna på nätterna och ha en sambo som är på vippen att bryta ihop men som för det mesta bara väljer att stänga av. Det skajag leva med. Inte säga nåt för det är ”inte min sak” Jag får inte bestämma över någon annan för jag är inte förälder…Herrejävlar så vi kommer att rasera det här landet om vi låter alla bara vara för ”du får inte lägga dig i”
Precis som jag inte får gå till läkaren och ifrågasätta honom. Man ska bara gilla läget och bliva vid sin läst.
Helvete heller. Är det något som är galet i vårt samhälle så är det just det. Ingen får säga något, ingen får göra något ingen får…och så går en dag i våra liv och inget blir bättre…
Allt går inte men det mesta går. Men det går inte av sig själv.
Man måste läsa på, sätta sig in i och våga ta itu med problemen innan de växer sig gigantiska.
Så nu har jag gjort vad jag kunnat. Jag har tagit reda på att det bästa antaglgien skulle vara KBT-terapi och att nu får min sambo lov att prata med sonens mamma så får de dela på föräldraransvaret, jag stöttar honom och jag finns där vid frågor men förälder är jag inte och han kan inte behöva ta hela lasset själv. Mamma på också ta sitt ansvar.
Vi får se vad som händer nu, men jag ösnkar att han kunde tala med sin son om att det inte är helt omöjligt att flickvännen ”råkar” bli gravid. Sonen är mer en bestämd i att han hatar barn och inte på något vis kan tänkas att skaffa barn någonsin.
Jag kan förstås se att all verkan har en orsak. En dominant moder som dominerat alla, som tidigt fått göra precis som hon ville utan större ansvarsbörda…jaja det är rätt tydligt som sagt för en amatör psykolog som jag 
men jag lämnar det dithän och koncentrerar mig på vad som går att förändra.
Nu hoppas jag att det händer något iallafall.
