Jag känner mig ibland lika delar gammal och bekymrad.
De senaste åren har en sedvänja dykt upp på alla högstadier (är det kanske likadant i Sverige?) att man ska hångla upp så många som möjligt varje gång det är disco. Ungefär som vi samlade filmisar eller bokmärken när vi var små.
Gudskelov är Dottern en smula mer krävande än så så hon har inte gett sig in i eländet. Hon får många förfrågningar varje disco, vilket uppskattas, men tackar artigt nej till dem allihop. Tämligen oceremoniellt också: ”Vill du hångla?” ”Hångel?” och så går de vidare till nästa om svaret är nej.
Men jag känner liksom en stor uppgivenhet och ledsenhet för de andra ungarna. Där går de och skryter med att ha hånglat med 2, 5 eller 15, oftast vilt främmande (!) ungdomar. Baraföratt. En kyss blir utbytande av lite spott. Som att skaka hand eller torka av skorna. Någonting totalt meningslöst och obetydligt.
Jag tycker det är synd, jag. En kyss är så intim. Öm. Längtande. Eller ja. Borde få vara i alla fall. 
