Vaknade i morse med huvudvärk och allmänt dåligt mående, men det är ju inget ovanligt, jag brukar känna mig döende när det är dags att kliva upp. Min vana trogen släpade jag mig till duschen och gjorde allt jag brukar göra på morgonen, zombietillståndet brukar försvinna i takt med att jag får i mig kaffe. Så icke idag, jag kände mig lika kass när jag var fullt påklädd och hade fått i mig första baljan med kaffe. Tog fram termometern och insåg att jag faktiskt hade feber – inga toppnoteringar, men dock 38,4°. Så jag kröp ner i sängen igen och ringde kollegan, alltid lika tråkigt att ringa sig sjuk, jag vet ju hur stökigt det blir. Kom faktiskt ihåg att ringa frissan också, hade ju tid inbokad för klippning också idag.
Så jag har sovit på soffan och tittat på Lilyhammer om vartannat hela dagen. Av någon anledning har jag missat denna fantastiska serie med Steve Van Zandt som maffiasnubbe som har fått en ny identitet i Norge. Det är några bekanta som har nämnt serien, men jag trodde att det var något i stil med de svenska serierna som alla talar om (Solsidan med flera) och som jag tycker är såå trista. Jag hade inga större förväntningar när jag hittade det på Netflix, tänkte se ett avsnitt och sen såga det, som vanligt. Men ack så jag bedrog mig – jag tyckte det var vansinnigt roligt! Det är sällan jag skrattar ljudligt åt teveprogram, men nu har jag kraxat högt åt dråpligheterna, Steve Van Zandt är underbar som en invandrad mafioso i det präktiga Norge.
Möbelfirman ringde på eftermiddagen och väckte mig ur min feberdröm, de skulle komma med sängen imorgon. Helt okej, jag hade faktiskt flyttat på mina resårmadrasser redan i söndags, jag hoppades på att den nya sängen skulle komma i veckan, leveranstiden beräknades till 5-6 veckor och det har ju gått 5 veckor. Den ena av gamla resårmadrasserna står bakom soffan i vardagsrummet och jag har sovit där två nätter, den andra står i hallen och väntar på att bli uppburen på vinden. Och den får nog stå kvar, i mitt nuvarande tillstånd orkar jag knappt tänka på att bära upp den.
Och nej, jag tror knappast jag går till jobbet i morgon heller.
