Hon ler emot hundarna och säger att dom är fina. Sen berättar hon att hon själv har en liten hund – en norfolkterrier som heter Nisse. Hon pratar lite med hundarna också, och så berättar hon att hundar kan förstå upp till nästan 200 ord, och vi kan båda konstatera att ”ja, så är det – dom förstår väldigt mycket!”.
Sen berättar hon att hon är lite arg på sin läkare, eftersom hon har så ont i ryggen och han borde verkligen ha givit henne en remiss till sjukgymnasten och inte bara en massa medicin. Hon vet i och för sej att hennes sjukgymnast är bortrest, men det finns ju andra (!) som också är anslutna till Försäkringskassan. ”Eller hur?!?”
Hon är nog en liten tant som gillar att prata, tänker jag. En social liten tant som pratar med den som lyssnar. Och kanske med dom som inte lyssnar också.
Hon hoppar tillbaka till hundpratande och säger till Fiona att hon inte har ”hundjackan” på sej och därmed inte har hundgodis i fickan. Jag säger att jag tror att Fiona nosar så mycket på henne för att hon känner att tanten luktar hund. Det tror tanten också. Vi konstaterar att hundar har väldigt gott luktsinne.
Sen går det förbi några barn som vill klappa Fiona och Milton. Det får dom. Tanten berättar då att lilla Nisse ääälskar barn och därför går dom förbi en skola nästan varje dag. Där kommer det alltid fram en massa barn som vill klappa Nisse. ”NIIIISSSEEEEE!!!” ropar barnen när tanten går förbi.
Tanten ser glad och stolt ut. Hon gillar nog också barn, tänker jag. Där har dom ett gemensamt intresse, hon och Nisse.
”Men en dag kom det fram en kvinna till mej. Hon var väl i 30-årsåldern. Hon sa åt mej att jag inte fick gå förbi skolan där varje dag. Hon gillade nämligen inte att hennes barn klappade på Nisse. För dom blir smutsiga!” Tanten låter irriterad.
”Du vet väl hur dom är?!?” fräser hon. ”Dom tror att man blir smutsig av hundar och så måste dom tvätta sej tre gånger för att bli av med smutsen! Jag tycker dom kan sluta skaffa så många barn, jag!” pratar hon vidare.
”Ett, två eller tre barn räcker väl?! Men neej, fler ska dom ha! Jag tycker dom kan knyta ett snöre runt snoppen jag!”
”Snart befolkar dom väl hela vårt land, dom där! Ja sanna mina ord, dom kommer att ta över hela Sverige! Det sa faktiskt ett barn till mej häromdagen: Är du kristen eller muslim, sa barnet. Jag är SVENSK! svarade jag”, skrockar hon – nöjd över sitt eget svar.
”Jag kommer att slippa uppleva det, men mina barn….dom kommer att behöva uppleva att hela landet blir muslimskt. Alla kommer till slut att vara svartmuskiga och muslimer. Dom kommer att ta över! Det är så det kommer att bli!”
Hon har nu riktigt hunnit hetsa upp sej nu, och jag står mest och lyssnar, men känner mej mer och mer obehaglig till mods.
”Näe, nu måste jag gå vidare!” säger jag till slut och tänker när jag går: ”Det där var faktiskt en Äkta Rasist. Jag visste inte att dom ser ut SÅ!? Som små snälla gummor…. Men dom ser väl ut som vemsomhelst egentligen, om man tänker efter”.
Jag funderar lite på vad hon sa: Att ”Hela Sverige kommer att bli muslimskt”….och jag frågar mej själv: ”Bryr jag mej om det?”
Näe, faktisk inte, svarar jag mej själv, för jag bryr mej faktiskt inte om om människor är vita, svarta, bruna, gula eller röda, vilken färg dom/vi har på ögon eller hår och om det är krulligt eller rakt, och jag bryr mej heller inte om vilken Gud dom/vi tror på,och om vi alla tror på samma eller inte….
…för det jag bryr mej om är att människor är snälla och goda, vill varandra väl och försöker göra sitt bästa, att vi respekterar varandras olikheter och likheter och att vi inte bryr oss om vilket land andra kommer ifrån, utan att vi alla i grund och botten är MÄNNISKOR – oavsett utsida.
Så OM hela Sverige är muslimskt och alla svenskar har bruna ögon om 50 år eller 100 år, så gör det mej inget, bara alla mår bra inuti och att krigen upphör och människor hjälper och stöttar varandra.
insidan på ALLA
Utsidan är ju ändå bara ett skal, och den gud som människan tror på tror den på, oavsett namn på den. Det viktiga är att vi gör så gott vi kan och ”älskar min nästa såsom mig själv”.
På ett ungefär.
Det BORDE inte vara så svårt.
Men det är det tydligen.
