Det är lätt att känna sig värdelös när man inte är som alla andra, eller har ett barn som inte är som alla andra. Vi ser oss själva genom andras ögon. Hur andra upplever oss, skapar vår identitet.
De senaste 15 åren har jag ofta känt mig värdelös även om det är betydligt mer sälla numera. Ändå händer det alldeles för ofta fortfarande. Som häromveckan, till exempel. Ytterligare ett av alla otaliga möten som skall genomlidas, år ut och år in, genomleds för ett tag sedan. Ett av alla otaliga möten som skall genomlidas, med oftast så litet och skralt resultat, tyvärr. Varför? Jo för hjälparens verklighet ser så olika ut från brukaren/den behövandes verklighet.
Det är så lätt att känna sig värdelös där på alla de d�r mötena. Vi ska få hjälp. De ställs lite "krav" på oss också. Vi kan sällan eller aldrig leva upp till det som förväntas av oss.
Det är så svårt att göra det där som är så lätt för andra. Det som är så lätt för andra barn, som till exempel Lillebror, är så svårt för Dottern. Då blir det också svårt för mig. Och så går man från ytterligare ett möte och känner sig värdelös.
Numera har jag hårdare hud. Numera kan jag också använda mina erfarenheter till att göra livet lite lättare för mina elever och deras föräldrar. Det känns härligt! Ändå känner jag mig värdelös alldeles för ofta.
Jag tänker på hur det var förr. Då kände jag mig ständigt värdelös. Allt var ett enda kaos. Det slog mig häromdagen då jag tittade på intervjun Jessaica Almenäs gjorde med Måns Möller i Tv4´s Nyhetsmorgon. Måns Möller började gråta när han kom in på något som rörde hans son som har diagnosen autism. Jag kände igen mig. Jag kände igen gråten. Jag blev så rörd av det Jessica Almenäs gjorde då när Måns "tappade det". Hon tog Måns hand. Höll honom i handen och tittade honom länge in i ögonen. Svårare än så är inte medmänskliget, faktiskt.
Vad jag önskade mig att människor i min absoluta närhet gjorde det med mig när det var som värst för flera år sedan. Inga tips. Inga hurtiga "men det löser sig" eller "alla har vi ju lite svårt med att koncentrera oss " eller "inte är det så farligt". Bara handen. Hålla. Medmänskligt. Det var fint det där. Jessica Almenäs som höll Måns Möller i handen. Medmänskligt. Fint.
För övrigt skulle jag önska att vi mer sällan dömde våra medmänniskor och istället visade mer medmänsklighet. Man behöver inte förstå allt, men man kan stödja. Finnas. Vara medmänniska.
De senaste 15 åren har jag ofta känt mig värdelös även om det är betydligt mer sälla numera. Ändå händer det alldeles för ofta fortfarande. Som häromveckan, till exempel. Ytterligare ett av alla otaliga möten som skall genomlidas, år ut och år in, genomleds för ett tag sedan. Ett av alla otaliga möten som skall genomlidas, med oftast så litet och skralt resultat, tyvärr. Varför? Jo för hjälparens verklighet ser så olika ut från brukaren/den behövandes verklighet.
Det är så lätt att känna sig värdelös där på alla de d�r mötena. Vi ska få hjälp. De ställs lite "krav" på oss också. Vi kan sällan eller aldrig leva upp till det som förväntas av oss.
 |
| För vissa är det lätt som en sjal i vinden att lyckas. |
 |
| För andra är det lika svårt att lyckas som att flytta en hel buss själv. |
 |
| En del har så oerhört mycket att hålla reda på för att få vardagen att fungera. |
 |
| Andra har bara några bitar att hålla reda på för att få vardagen att hänga ihop. Vem har lättast för att uppleva sig lyckad, tror du, Mika eller Erik här ovan? |
Det är så svårt att göra det där som är så lätt för andra. Det som är så lätt för andra barn, som till exempel Lillebror, är så svårt för Dottern. Då blir det också svårt för mig. Och så går man från ytterligare ett möte och känner sig värdelös.
Numera har jag hårdare hud. Numera kan jag också använda mina erfarenheter till att göra livet lite lättare för mina elever och deras föräldrar. Det känns härligt! Ändå känner jag mig värdelös alldeles för ofta.
Jag tänker på hur det var förr. Då kände jag mig ständigt värdelös. Allt var ett enda kaos. Det slog mig häromdagen då jag tittade på intervjun Jessaica Almenäs gjorde med Måns Möller i Tv4´s Nyhetsmorgon. Måns Möller började gråta när han kom in på något som rörde hans son som har diagnosen autism. Jag kände igen mig. Jag kände igen gråten. Jag blev så rörd av det Jessica Almenäs gjorde då när Måns "tappade det". Hon tog Måns hand. Höll honom i handen och tittade honom länge in i ögonen. Svårare än så är inte medmänskliget, faktiskt.
Vad jag önskade mig att människor i min absoluta närhet gjorde det med mig när det var som värst för flera år sedan. Inga tips. Inga hurtiga "men det löser sig" eller "alla har vi ju lite svårt med att koncentrera oss " eller "inte är det så farligt". Bara handen. Hålla. Medmänskligt. Det var fint det där. Jessica Almenäs som höll Måns Möller i handen. Medmänskligt. Fint.
För övrigt skulle jag önska att vi mer sällan dömde våra medmänniskor och istället visade mer medmänsklighet. Man behöver inte förstå allt, men man kan stödja. Finnas. Vara medmänniska.