Venezuelas president Hugo Chavez är död. Som eftermäle jämrar sig västliga kommentatorer, så kallade analytiker och politiska motståndare som Carl Bildt över två saker:
1) Chavez påstås ha polariserat politiken i Venezuela, Latinamerika och i viss mån världen.
2) Chavez påstås ha varit odemokratisk, på gränsen till diktator.
Beträffande polariseringen stämmer anklagelsen, men ändå inte. Hugo Chavez gjorde sig skyldig till att inte bara ge röst åt de fattiga, han gav de fattiga en egen röst att tala med. Det var naturligtvis oförlåtligt i ett land och på en kontinent där de fattiga tidigare inte haft någon talan och där den ekonomiska och politiska eliten kunnat styra helt efter eget skön med avgrundsdjupa klassklyftor som följd. Chavez politik synliggjorde klassklyftorna och gav de fattiga politisk makt. Självklart ledde det till att den politiska polariseringen synliggjordes. Det är inte samma sak som att polariseringen förvärrades.
Beträffande Chavez påstått odemokratiska sätt att styra Venezuela kan följande fakta kanske korrigera bilden en aning:
Åe 2002 avvärjde han och Venezuelas folk ett försök till statskupp. Märkligt nog nämns detta aldrig av de som kritiserar Chavez för odemokratiska metoder och polarisering av politiken.
Chavez parti Venezuelas förenade socialistiska parti vann 12 eller 14 val, nationella, regionala och lokala (ursäkta, jag är inte hundraprocentigt säker på siffran men är rätt övertygad om att 14 stämmer).
Chávez lät också genomföra flera folkomröstingar. 2007 utlyste han en omstridd folkomröstning om en ny konstitution, där presidenten bland annat ville ta bort omvalsbegränsningar i nationella och lokala val, införa förbud mot ”diskriminering på grund av sexuell läggning”,[29] lagstifta om sex timmars arbetsdag[53] samt att Venezuela i grunden skulle ses som en ”socialistisk stat”. Chávez förlorade folkomröstningen med 51% mot 49% och respekterade resultatet.
I februari 2009 vann Chávez en folkomröstning som enbart gällde möjlighet till omval i lokala och nationella val. Folkomröstningen bevakades på plats av utsända från USA:s utrikesdepartement, Europaparlamentet och icke-statliga North American Congress on Latin America, vilka meddelade omvärlden att omröstningen ”överlag var rättvis, transparent och fri från oegentligheter”.[54][55]ursäkta, jag är inte helt säker på antalet men tror att 14 är den korrekta siffranregionala och lokala) under de 14 år han var president. Han utlyste flera folkomröstningar, bland annat om konstitutionen (Chávez utlyste 2007 en omstridd folkomröstning om en ny konstitution, där presidenten bland annat ville ta bort omvalsbegränsningar i nationella och lokala val, införa förbud mot ”diskriminering på grund av sexuell läggning”,[29] lagstifta om sex timmars arbetsdag[53] samt att Venezuela i grunden skulle ses som en ”socialistisk stat”. Chávez förlorade folkomröstningen med 51% mot 49% och respekterade resultatet.
I februari 2009 vann Chávez en folkomröstning som enbart gällde möjlighet till omval i lokala och nationella val. Folkomröstningen bevakades på plats av utsända från USA:s utrikesdepartement, Europaparlamentet och icke-statliga North American Congress on Latin America, vilka meddelade omvärlden att omröstningen ”överlag var rättvis, transparent och fri från oegentligheter”.[54][55]
Hur många så kallat demokratiska länder i det kapitalistiska väst har låtit sina medborgare rösta så många gånger i vanliga val och därtill utlyst folkomröstningar om konstitutionen? I Sverige, exempelvis, har folket aldrig fått ta ställning till grundlagsförändringar. De har röstats igenom av riksdagen under största möjliga offentliga tystnad.
Därmed inte sagt att Hugo Chavez politik var perfekt och utan fläckar. Han gick en svår balansgång och han hade starka politiska motståndare att tampas med, både inom och utom landet. Han stod dock fast vid sin grundläggande politiska idé, att stå vid de fattigas sida.
Så ta snacket om att Hugo Chavez var odemokratisk med två, tre eller fyra nypor salt. Smutskastningen grundar sig på att han förde en politik som gynnade de fattiga och gav de fattiga politisk röst. En dödssynd i den kapitalistiska, nyliberala världen.
