Jag har upptäckt Suzanne och Trianna… nej, vad heter de? De där två brittiska kvinnorna, som springer runt på stan och klämmer folk på brösten och så får de följa med och bli omstylade? Trinny och Suzanna?
Nå. Jag har aldrig sett det där programmet, utan har bara suckat när jag sett trailer och tänkt att ”åååååh, ett till sånt där utseendefixerat program” och bluttanblä. Men så råkade jag se slutet på ett avsnitt och blev nyfiken, så jag såg till att se ett helt avsnitt och nu är jag lite fast.
Jag tycker det är ett mysigt program!
De är inte så noga med språket, vilket tilltalar mig. Fördomsfull som jag är, så blir jag förvånad när de slänger sig med svordomar. För mig höjer det äktheten. Men framför allt så märker jag att de gör något för dem de träffar. På riktigt. Det är minst en person i varje avsnitt, som de verkligen lyckas få att se en ny, värdefull sida hos sig själva. Det kan vara någon som varit mobbad i många år, någon som gått arbetslös länge, någon som har separerat från ett långvarit misshandelsförhållande… Och så kommer de här kvinnorna och lyfter på deras tuttar, klämmer in dem i tajta snygga kläder, berömmer rumpor och former och talar om att de är VACKRA.
Till sist går de ut på en enkel catwalk med familj eller vänner som åskådare. De har inte fått se sig själva i spegel under förvandlingen, utan det är först när de står där på scenen, som de får se sig själva – och då på fullscreen, med en ”förebild” bredvid. Makar och andra anhöriga sitter i publiken och gråter. De omgjorda personerna gråter de med – eller dansar runt och tar över scenen helt i ren glädje.
Att se glädjen är underbart!
Nåväl. Vad jag egentligen skulle berätta var följande.
I kväll när jag satt och såg nämnda program, så sa jag till 15-åringen att
- Undrar vad de skulle göra med mig, hur de skulle klä mig?
- De skulle inte göra någonting, svarar ungen.
Jag älskar min son.
