Sten svalde en klunk, fick ett lättare hostanfall, tog sig igenom det och fortsatte därefter sin berättelse. — Den här tidiga morgonen ämnade han gå över isen till gården där borta. Gustafsson pekade tvärs över sjön söderut. — Mannen skulle hjälpa till med att köra hem ved ur skogen. Pojkarna ville följa med men fick naturligtvis inte. De var ju bara fyra år men de skrek och grät, snubblade och knatade efter så gott de hann, likafullt blev de efter för vart kliv fadern tog och snart var han långt från land. Men ungarna genade över berget för att vinna på honom fast tänkte kanske inte på den tvärbranta nedförsbacken.
— Lämnade han dem bara sådär vind för våg?
— Ja, om jag förstod vaktmästaren rätt så gjorde han det! — En märklig bäck rinner ut i viken, berättade han. — Egentligen är det en kraftig källåder som då och då forsar fram ur berget. Tidvis kommer det inte mera än lite fukt men plötsligt kan det rinna i ansenliga mängder. Det är ett konstigt vatten, det är oftast nästan svart till färgen, fast ibland blir det plötsligt kopparrött, någon gång har det varit ärggrönt. Färgen förebådar olyckor, säger dom. Man menar att det är något ondskefullt med det, ja, att hela berget gömmer onda makter, att det är det som slukar folk som inte är på sin vakt eller har något som skyddar dem mot trolldomen.
— Verkar vara ett skrockfullt släkte i de trakterna! Trodde vaktmästaren på de där vidskepligheterna?
— Njaa, det är nog tveksamt! Han vågade ju traska omkring där uppe på berget och även fiska inne i viken, nej, så fasligt rädd kunde han inte vara. Det var nog sockenborna i gemen som hyste den sortens tankar och kanske drog han fördel av det. Han fick vara ifred där uppe på berget.
— Ja vidskepligheten fanns nog lite överallt i landet när allt kom omkring. Hemma fanns en gumma, som ansågs kunna läsa på och bota sjukdomar eller värkar av olika slag. Hon gick runt i stugorna och tog över krämporna. Sen skyndade hon sig hem, innan de hann slå rot i henne. Det påstods att hon i sin tur fäste eländet i ett par granar på andra sidan gärdesgården runt sin stuga. Ibland blev hon fördröjd och hann inte få bort alla reumatister och gikter eller andra åkommor, så med tilltagande ålder blev hon själv allt mera framåtböjd och värkbruten men för henne fanns ingen bot att få. Gumman var fruktansvärt lomhörd också. Sonen hennes likaså. Och den dövheten gick heller inte att kurera. Man kunde tro att det var slagsmål på gång när man passerade förbi, fast egentligen försökte de bara bli överens om vad de skulle äta till kvällsmat. Bonden som ägde skogen vid hennes torp vågade absolut inte fälla träden närmast rågången. Jag tror de står kvar än om inte stormen tagit dem.
— Fast det har hänt mycket med folkbildningen i landet sen dess och de gamla generationerna, vilka var uppfödda med skrymt, varsel och vidskepligheter, har ju dött undan under tiden. Det var vid källsprånget det hände berättade Gustafsson. — Barnet sneddade över berget för att hinna upp honom men halkade på den slippriga bergkanten, och föll utför mot isen och försvann.
— Åh, nej!
— Fadern hade hela tiden hört ungarnas skrik men inte uppfattat vad de sade och inte heller brytt sig om att ta reda på det, utan bara skyndat på för att inte bli sen till sitt arbete. Han hade tänkt sig att modern skulle komma efter och ta hand om dem men hon hade gått till ladugården och trodde att ungarna ännu sov kvar i kökssoffan. Det blev tyst i båten. Eleven var alldeles blek. — Ska vi inte sluta för idag ändå? Gustafsson undrade. Han satt ju mitt emot eleven och såg hans reaktion. — Jag vill se hur det ser ut där. Elevens nasala stämma nästan pep av anspänning. — Det är något mystiskt med det här. Något som lockar. Jag både hör och ser något, jag inte kan förklara. Faktiskt är det som om du berättar om mig. Det liksom finns här inuti. Eleven slog sig över bröstkorgen. — Jag vill ha svar på den här gåtan med berget. Och då måste vi dit! Jag vill inte dras med den här känslan resten av mitt liv.
— Tror jag skulle låtit bli att följa med, jag! Hade nog röstat för att vi skulle ge oss av hemåt mot spisvärmen istället.
— Har den också en själ?
— Nej, det tror jag knappast men värmen gör gott för kroppen. Vaktmästaren Gustafsson fortsatte berätta om händelserna vid Svartkyrkan. — Fadern lär ha blivit djupt deprimerad, när han fått veta vad som hänt sonen. Man tror att han dränkte sig men ingen har hittat honom heller. Kanske han också blev bergtagen eller så har han bara gått under jorden.