Min vana trogen inleder jag inlägget med ett präktigt gnäll. Muskelvärk, feber, snorighet, rännskita och allmänt illamående har varit mitt oblida öde sedan jag i måndags återvände hem efter att i dagarna tre och en halv ha firat mitt barnbarn Leahs tvåårsdag.
I dag skulle jag ha varit med när mitt andra barnbarn Emil döptes men för det satte mitt eländiga allmäntillstånd stopp. Att jag missade denna ceremoni har gjort mig mycket ledsen men jag vågade helt enkelt inte ge mig iväg på en utflykt där springavståndet till närmaste toalett kunde överskrida 15 sekunder. Detta av intimhygieniska skäl. Dessutom drabbades jag av känslor av hänsyn och insåg att det hade varit oschysst att närvara och därmed utsätta något 40-tal personer för smitta.
Jag har sökt på youtube efter musik som tröst och lindring för att jag inte kunde vara med. Jag hittade sväng för mig själv som varit med nästan en hel livstid. Men kanske kan Louis Prima få även en och annan ungdomligare fot att komma loss och stampa takten.
Mer tveksam beträffande det ungdomliga fotstampandet är jag när Calle Jularbo släpper loss sin Drömmen om Elin, som när det begav sig var en landsplåga, eller superhit kanske det skulle heta med modernt, nutida språkbruk. Frågan är om folk under 50 eller 60 ens känner till att det finns ett instrument som heter dragspel. Det skulle vara om de lyssnat på Benny Anderssons Orkester (BOA) i så fall.
