Till slut kom jag fram till att jag var stressad. Stress, det är ett så urlakat ord. Jag har fått ta till mig den ursprungliga betydelsen. Stress är bra då det förbereder kroppen för utsatta situationer men dåligt då det blir för många stressorer vilket är lätt hänt med tanke på att vår hjärna skapar egna när den föreställer sig vad som kan hända. På slutet kunde jag inte sova. Jag var nedstämd. Jag var lättirriterad – framförallt på jobbet. Jag kunde bara ta en dag i taget – mer orkade jag inte.
Sedan fick jag en time-out. Jag tog semester, fick vila och uppleva massa bra saker. Jag kom bort och fick ladda batterierna. Jag blev glad och fick massa ny energi att tackla vardagen med. Den största delen stressorer kommer från jobbet, främst min ena kollega, så de är fortfarande kvar. Har bett chefen att slippa jobba med den kollegan efter sommaren.
Jag har blivit starkare. Jag säger ifrån. Jag har till och med blivit arg och avsagt mig det ansvar Jack la på mig i en situation som sårade mig. Även fast jag grät samtidigt så ser jag det ändå som positivt att jag blev arg och sa ifrån. Ibland känns det som han lägger allt ansvar på mig. Att det är mitt ansvar för hur jag reagerar på hans beteende. Jag är inte utan ansvar men han kan inte avsäga sig sitt ansvar själv.
Så skulle vi prata. Vara vuxna och komma fram till vad vi håller på med sedan mer än två år. Vi har pratat. Trevat. Och strax innan han skulle gå kom den ultimata frågan om vi skulle satsa på oss. Jag sa som det var att jag tycker om honom men att jag är rädd och kan inte på en gång säga att vi är ihop nu. Han blev nog både förvånad och sårad. Nu vet jag inte var vi står.
Det vi har som är bra är fantastiskt men jag har blivit sårad så många gånger. Må så vara att det kan bero på massa olika saker, men faktum kvarstår. Det gör mig rädd för att hoppa, för att våga. Jag sa dock att jag vill vara med honom men vid det laget var han tydligen likgiltig. Nu väger jag mellan att ge utrymme eller att försöka övertyga. Jag behöver landa.
Jag vill inte att detta ska dränera min energi och glädje. Jag vill fortsätta vara stark. Är jag det genom att vara med honom och våga satsa eller är jag det genom att lämna, jag vet inte. Om vi inte ska försöka så borde vi avsluta. Men det är så jävla svårt.