Talade med Väninnan om skam häromdagen. Vi kom att tala om skam, jag berättade lite om Marias blogg och skammen som Maria känner, trots att det inte är hon som ska skämmas utan förövarna som ska känna den skammen.
Vad skam är och vad som är meningen med skam, talade vi om. Det är ju en känsla som är nästan outhärdlig och svår att ta sig ur. Väninnan är en av de klokaste människor som jag känner – det är alltid givande att tala med henne, hon funderar på saker och ting och försöker förstå. Hon har också jobbat med psykiskt svårt sjuka människor i halva sitt liv och hon försöker förstå människan. Hon hade funderat på skam och vad skam har för funktion för människan – för våra känslor har ju en funktion att fylla, de har hjälpt oss att överleva och utvecklas genom tiderna. Rädsla – hindrar oss från att ta död på oss själva, aggression – hindrar att andra ska ta död på oss, kärlek – får oss att hålla ihop och hjälpa varandra – och så vidare. Men skam, vad har det för funktion?
Vi människor är ju flockdjur av naturen och att bli utesluten ur flocken är förenat med livsfara, ensam har människan inte klarat sig (nu tänker vi stort och i långt perspektiv – alltså ur evolutionärt perspektiv). Att bli utesluten ur gemenskapen är oftast ett resultat av (av flocken/gemenskapen) oönskat beteende och då ska man känna skam, förstå att man gjort fel. Där tjänar skammen ett syfte.
Och tänker man efter lite så är det ju så – den mobbade känner skam, det är svårt att berätta och våga säga att man inte får vara med i gemenskapen. Den som blir påkommen med en lögn skäms (förhoppningsvis) för det kan medföra att den som har blivit utsatt för lögnen inte längre vill umgås. Blir man utesluten ur gemenskapen känner man skam, skam över att man får inte vara med.
Om man då som barn blir utsatt för systematisk psykisk misshandel genom att få höra att man är en skit, en hora, en som inte duger något till , att ständigt få höra det från familjen – som ju är den enda tryggheten barnet har – att ständigt få höra det föder det skamkänslor hos barnet. Och ett barn kan ju inte föra resonemang med sig själv, det tror på de vuxna, barnet har inget val. Det gäller för barnet att göra allt för att få vara med i gemenskapen, för att inte bli slagen, för att inte bli utkastad. Barnet har inget val, det älskar sina föräldrar (eller vårdnadshavare) vad det än blir utsatt för – det enda alternativet till det är ju uteslutning och det i sin tur innebär döden för barnet. Barnet gör allt för att få sina föräldrars gillande, att få tillhöra, att få vara med.
Den skammen är svår att bli av med, men det kanske är lättare att leva om man vet varför skammen finns? Om man när skammen kommer kan ställa sig lite utanför sig själv och acceptera att känslan finns där, men att den har kommit ur en dysfunktionell familj, där föräldrarna inte klarade av sitt föräldraskap. Att skammen i sig är ett uttryck för en sund reaktion, men att den kan utnyttjas av människor i dysfunktionella relationer.
Ge mig gärna feed-back, för diskussionen vidare – skam är så vidrigt att känna, hur kan vi hjälpa våra medmänniskor (och oss själva) att gå vidare trots skam, med skam?
