Han tär på oss sonen. På en nivå där det helt klart äventyrar vårt förhållande. Han gör liksom som han vill och rycker på axlarna åt allt.
Är vi borta en lördag ringer han och undrar om vi ska äta hemma. Det är jobbigt då, då han får fixa själv, lite ”vad ska jag äta då?” det fungerar så länge han får pengar från CSN men det lär vara slut med det snart. Då kan han nämligen använda sig av onlinepizza.
Jag blir irriterad på allt. Skitsaker blir gigantiska och jag blir tjur-kärringen jag aldrig trodde jag skulle bli. Saker blir uppätna men ingen har rört det.
Jag tycker att kan man käka hämtmat för 2000 spänn i månaden och dessutom köpa enbart märkeskläder när man inte jobbar och inte heller gjort så på ett år då är det som något fel. Han ”pluggar” dessutom, att vara fattig student tillhör ju nästan utbildningen.
Pluggandet är det alltså si och så med, jag har ju känt det på mig men han har ju ljugit och hållit masken. Alla kan vi misslyckas ibland, men det här är för att han skiter i det och inte orkar.
Alla säger till mig att lägga ner att sluta lägga mig i. Och då undrar jag om de själva skulle göra samma sak. Han är ju där precis hela tiden är han där och källaren där han bor är en sanitär olägenhet och säger vi till honom så tycker han att vi ska skita i det. Källaren låter kanske lite hemskt, förvissad dit är han dock inte, vi bara råkade ha modemet där och han måste ju sova intill sin dator så då blev det som det blev. Innan han flyttade ner för gott hade han sina saker utspridda över större områden än vad någon av oss andra hade. Han skiter i det. Han tycks tro att han får göra som han vill.
Jag vet att han har den inställningen. De har alla ”barnen”, när jag fyller 18 får jag göra precis vad jag vill. Nej det får du inte, säger jag, men jodå det får de visst (och då menar jag att de tror sig ha rättigheter ingen annan människa har).
Jag tycker det är normala saker – för barn någonstans i åldern 7 år och upp till 13, sen måste man väl ändå fått lite mer kunskap för att kunna förstå…Men inte alls.
I helgen var vi och ”shoppade” och sambon tyckte att en ring för 4-5000 var alldeles för dyrt fick jag en knäpp. Javisst är det mycket pengar, men de flesta hade kanske ändå reagerat på 15000 spänn eller de där för 41 900:- summor jag har svårt att förstå att någon betalar. De superrika tjackar ju ringar för 1,5 miljoner men vem kan betala 40 000?
Jag tar så mycket, anpassar mig betalar för osv så kan jag inte vara värld 4000 kronor. Så jag bara bröt ihop. Det handlar om att man tillslut känner sig som en bekväm lösning. Bra för deras ekonomi. Dessutom finns det inga som helst tvivel i mig att ingen kommer att ta hand om mig då jag blir gammal. Men det finns testamente på det så det är inte så att de bara kan ta mina pengar och så skicka ut mig i kylan. Hur tråkigt är det inte att stå varje dag och laga mat åt en bebis på 22 år som inte skulle så mycket som lyfta ett finger för mig.
Jag får ångest av sånt här. Det har gått så långt att jag börjar fundera på om det är värt det. Ska jag lägga ner och hitta någon utan barn? Men jag älskar honom och jag är inte den som faller hur som helst. Det tog många år att hitta hit.
Men jag blir så trött på rådet ”lägg dig inte i” för det är samma sak som att säga att dessa barn som inte längre är barn har mer rättigheter än jag har. Att jag bara får gilla läget, glatt fortsätta att betala och hålla käften.
Det har alltid varit så i mitt liv. JAG ska vara tyst när folk kläcker ur sig dumheter, jag ska gå åt sidan, jag ska vara tyst av hänsyn. Inte för att jag egentligen har helt fel utan snarare av hänsyn till…ja vaddå?
Jag skulle alltid offra mina utekvällar för kompisar som blev för fulla, mådde dåligt, behövde slåss (?) osv. En enda gång sket jag i en kompis som blev pissfull trots att vi svurit ed på att den kvällen skulle alla få ha roligt. De andra drog och själv blev jag med den pissfulla vännen (som hade seriösa problem med att alltid behöva uppmärksamhet) Så det var jag som var elak, ond, en hemsk vän….Jag lever inte under samma kriterier som andra. Jag ska lära mig veta hut, eller något. En dörrmatta som inte ska klaga.
Jag är inget offer, jag undrar bara varför kraven på mig inte är detsamma som på andra?
