Vaknar som vanligt tidigt. Katten vaknar och snart får jag en hungrigs tass på kinden. Får Vera frukost kan jag få det också. Mtv som sänder musikvideos för en gång skull så här på morgontimmarna, sorlar och jag hör en ny låt med Pink. En duett. Får söka upp den på Spotify senare.
Jag ska gå och simma sedan. Morgonsimmet öppnar halv sju på tisdagar, men det är ganska mycket folk så jag går när de morgonsugna motionärerna är färdiga kring halv tio. Då är det lugnt fram tills nån skolklass anländer strax efter tio. Jag har ingen brådska nu. I dag har jag inget att passa mer än kaffedejt med bästa N. Dottern är hemma numera. Det blir ingen skolgång förrän det här är över och hon mår bättre.
Verkligheten har de senaste dagarna gjort sig påträngande verklig. Man kan inte freda sig. Att läsa i tidningen om vad som hänt och händer är högst overkligt. Det här händer andra – inte oss, har jag tänkt. Jag kan inte fly längre, men det är omöjligt. Bitvis tar jag in det och sedan svindlar det, och jag liksom lägger det utanför mig själv. Men sakta tar vi in. Allihop, hela familjen. Målet blir tydlig och just nu finns bara ett. Allt annat blir oviktigt. Att rasslet av nycklar och stängda dörrar ska förfölja herrn en bra tid fram över.
