Jag värdesätter min tid som jag får "över" till att sitta en stund och sticka. Men en vaken nyfiken bebis på nio månader blir sticktiden lite mer intressant. Oftast innebär det följande:
Sticka ett varv, plocka bort bebis från garnnystanet, göra bebis uppmärksam på nån leksak. Sticka fyra maskor *sniff, sniff* då var det en blöja som behövdes bytas (oftast i form av biologisk stridsmedel). Sticka två varv, plocka bort bebis från internetuttaget, stoppa i dosan i vägguttaget, ge bebis ett kex att sysselsätta sig med. Sticka ett varv, plocka bort bebis från bokhyllan, lägg tillbaka böckerna i bokhyllan, ge nytt kex till bebis. Sticka sju maskor, plocka bort bebis från tvbänken...
Och så håller det på. Så när jag skriver på bloggen eller Facebook att jag äntligen har fått lite sticktid, så är det just detta ovan som det praktiskt innebär.
Jag brukar ha två stickprojekt på gång samtidigt, ett som inte kräver så mycket tankeverksamhet och ett lite mer avancerat. Det enkla i skrivnade stund blir en haklapp för en minimänniska och det avancerade är ett par tumvantar i mönsterstickat. Det lite mer avancerade håller jag på med när barnen sover eller om jag av någon anledning är ensam hemma.