Skriver inte ihjäl mig nu för tiden…för det finns liksom inte så mycket att skriva om!
Ligger efter ekonomiskt så det visslar om det, å kämpar som en dåre just nu för att få så mycket timmar det bara går…
Norgepappren tar sin tid, å jag e INTE tålmodig….vill igång där NU…komma ifatt…få något som liknar lön…betala mina satans räkningar…kunna leva lite lättare utan andan i halsen så fort brevbärarn dyker upp…
Usch…..det e inge kul för tillfället….nånting alls!
Å den här jäkla sorgen….den har greppat mig rejält…
Tyckte det gick lättare att andas en kort period efter jul o nyår o alla de där tragiska skitdagarna…men rätt vad det var, så var tårarna tillbaka igen…minnesbilderna…funderingarna på de där hemska dagarna på Sahlgrenska…synerna jag får i huvudet när man förstog att NU, nu var livet inte som det skulle…å kommer aldrig mer att bli!
Så här är det…
Många med mig har förlorat sina föräldrar…å än värre, sina barn….jag e medveten om detta…och min sorg e inte värre eller djupare än många andras…det e inte alls vad jag inbillar mig eller tror….däremot….om mamma vart 85-90 bast…å dött av sin ålderdom…då hade jag förmodligen kunnat hantera det på ett annat vis.
Man kan på ett annat vis acceptera en gammal människa bortgång…ett liv har levts, ett liv har fyllts…
Men det här??
Jag kan inte förlåta…jag kan inte acceptera…jag kan inte få in i skallen att jag aldrig mer ska få sitta och prata och skratta med henne….att jag aldrig mer har henne att ty mig till när resten av livet känns piss…att inte få hennes kramar när man e lessen…vart e hon NU liksom…när jag e så nere att allting känns motigt å meningslöst…vart e hon när jag känner mig helt lost??
Jag blir så jävla arg ibland…så frustrerad när jag ser 95åringar liggande helt borta i sina sängar….det e så in i bomben orättvist!:(
Men mest bryter jag bara ihop…flera ggr om dagen känns det som om luften tar slut…det sprängvärker i bröstet…å så kommer gråten…
Jag ser henne framför mig…min fina, unga mamma….liggande där i den jävla fula sjukhussängen…svettig, borta…liten…å trots att vi var hos henne, så var hon så ensam…ensam att möta det där oundvikliga som vi alla mer eller mindre e så rädda för…
Jag ville inte släppa hennes hand…ville inte inse att det var hennes sista stund…Min mamma, det e liksom så jävla sjukt!’
Det har snart gått ett halvår…å ingenting känns det minsta bättre…Det räcker med en melodi…eller en lukt…kanske några ord…så dippar jag direkt.
Bilder och foton är ett gissel…minnenminnenminnen….
Jag jobbar….å det måste jag ju….jag försöker se tiden an…försöker planera saker med mina ungar och mina närmsta…men thats it.
Har INGEN ork, lust eller energi att göra nånting annat…det e de närmsta som finns…å det räcker…
Vill inte gå ut…inte mingla…inte partajja….inte dejta….allt e liksom urblåst….finns inte plats för nånting alls..
Jobba, komma hem…göra de man måste…å sen krypa upp i soffan och glo på tv…glömma omvärlden…ta en trask med Zack….så ser det ut!
Å det lär det fortsätta med…
Har sista tiden förstått hur sjukt dränerad man e….tom och trött…
Sånt ere!
//B
