Det har snöat rejält i natt och under dagen. Vi som hoppades på vår!
Igår dog en av mina kära gubbar på hemmet. Jag hade sett att det gick utför så det var inte oväntat. Ändå känner jag det jag ofta känner när dödsfall inträffar. Det är sorgset och en saknad.
Som ganska ung hade jag en fin kontakt med en gammal dam. När hon var döende tillkallades jag. Och lämnades ensam med henne. Det var första gången jag såg någon dö. På ett sätt var det fint att få hålla hennes hand. Men när hon var död tillkallade jag distriktsköterskan som konstaterade dödsfallet och ett biträde hon hade med la den gamla damen tillrätta och band upp käken. Sen ringde de till närmsta släktingarna som var ganska avlägset släkt och inte på något vis haft den kontakt jag hade.
Så kom prästen som la ner stor energi på att bry sig för släktingarna. Ingen såg mig. Stilla drog jag mig undan och for hem. Det var inte enkelt för mig att hantera vad jag varit med om. Sorgen slog också till med en oväntad kraft.
Den erfarenheten fick mig att börja fundera över hur vårdpersonal tas om hand när deras skyddslingar dör. De får sällan ta avsked eller vara med på begravningen. Om de inte tillåts sörja blir de låsta i sina känslor och kan inte fästa sig vid de gamla. Att arbeta med äldre är att röra sig i dödens väntrum. Antingen så får man leva med sorgen och bearbeta den eller så blir man känslokall. Bra äldrevård är noga med omsorgen om personalen.
Jag har tidigare haft samtalsgrupper med personal om sorg. Nu var det längesedan och jag kan bara hoppas att äldreomsorgen själva har samtal om sorg.
